Hela den här sidan är en annons.

LOU – jakten mot nollpunkten?

När vi handlar som privatpersoner så drar vi öronen åt oss om något är orimligt billigt: Är det stulet? När vi iklär oss rollen som offentlig upphandlare så slår vi oss däremot på bröstet när vi sänkt priset till hälften jämfört med den tidigare upphandlingen. Per Kyhle, upphandlingskonsult på Colligio, reder ut haveriet kring lägsta pris-upphandlingar.

per_kyhle
Per Kyhle, upphandlingskonsult på Colligio

John Ruskin, engelsk poet och författare konstaterade på 1800-talet följande.” It’s unwise to pay too much, but it’s worse to pay too little. When you pay too much, you lose a little money – that’s all. When you pay too little, you sometimes lose everything, because the thing you bought was incapable of doing the thing it was bought to do. The common law of business balance prohibits paying a little and getting a lot – it can’t be done. If you deal with the lowest bidder, it is well to add something for the risk you run, and if you do that you will have enough to pay for something better.”

Med andra ord: Är det för billigt så är det nåt lurt med det hela. När vi handlar som privatpersoner så drar vi öronen åt oss om något är orimligt billigt: Är det stulet? När vi iklär oss rollen som offentlig upphandlare så slår vi oss däremot på bröstet när vi sänkt priset till hälften jämfört med den tidigare upphandlingen. Då har vi glömt John Ruskins visdomsord.

De flesta upphandlingar har lägsta pris som grund för tilldelning av kontrakt. Det är i grunden inget fel att ha det men kombinationen av transparensen som följer av vår offentlighetsprincip och den många gånger obefintliga uppföljningen har resulterat i en prispress där prisnivåerna många gånger ligger under självkostnaden. Anbudsgivarna hamnar i en ond spiral där man för varje upphandling sänker sina priser för att öka sina chanser att vinna och när man väl vunnit så försöker man hitta sätt att ta igen det låga priset eller i vissa fall det obefintliga priset vid noll-anbud. Den senaste i raden av stora upphandlingar där de som vann gjorde det på att lämna noll-anbud är Arbetsförmedlingens upphandling av IT-konsulter.

IT-konsultbranschen är dock inte ensam om osund prissättning även om det är tydligast där. Hantverkstjänster har timpriser som ofta ligger 20% under break-even och där man istället tar igen det låga priset på materialpåslag. I andra branscher pratar man om 45-minuters timmar. Det finns exempel på kontorsmaterialupphandlingar där anbudspriserna på det efterfrågade sortimentet är mindre än hälften av självkostnaden, men där anbudsgivarna räknar med att ta igen det på försäljning utanför ramavtalet där kunden saknar kontroll.

I Byggchefsbarometern anger 83 % av de tillfrågade byggcheferna att leverantörer och entreprenörer lämnar låga timpriser och tar igen det på att lägga på timmar. Sortimentsupphandlingar av typen kontorsmaterial, livsmedel, förbrukningsvaror och liknande områden har dessutom det gemensamma att priserna sjunker drastiskt jämfört med det tidigare avtalet för att sakta men säkert krypa upp under avtalstiden.

Det går att rada upp exempel efter exempel och att inte Konkurrensverket har intresserat sig för detta är en gåta. Men handen på hjärtat, är det egentligen någon som är förvånad att det är på det här viset?

Vi som upphandlare pratar om oseriös prissättning och oseriösa affärsmetoder från leverantörernas sida men här behöver vi titta oss i spegeln. När men genomför en offentlig upphandling så gäller faktiskt ”som man frågar får man svar”. Marknaden reagerar och agerar utifrån affärsmässiga ställningstaganden. Om man handlar på lägsta pris och när sedan allt blir offentligt är det väl inte konstigt att priserna blir lägre nästa gång. Och ett lågt pris måste tas igen på något annat sätt.

För att komma ifrån det här måste vi som upphandlare våga mera, vi måste våga prata med marknaden innan vi går ut i upphandling för att ta reda på vad som är rimliga krav och fråga marknaden vad de tycker vi ska göra för att komma ifrån den osunda prispressen. Vi måste också i mycket större utsträckning våga utvärdera kvalitet och inte bara använda gamla standardskallkrav. I ramavtalsupphandlingar måste vi våga använda andra fördelningsnycklar än rangordning som torde vara ett av de främsta skälen till den osunda prispressen. Leverantörerna har självklart ett ansvar för hur det har blivit men även domstolarna har sin del av ansvaret för situationen med sin stelbenta tolkning av regelverket.

Men det största ansvaret ligger trots allt på oss själva som upphandlare då det är vi som har störst möjlighet att bryta trenden. Och då måste vi komma ihåg att det John Ruskin sa för över 150 år sedan, det gäller fortfarande.

Per Kyhle
Upphandlingskonsult på Colligio

Den här artikeln är en annons. Avsändaren är inte Upphandling24:s redaktion.