Den klassiska skiljelinjen “vi och de” har präglat mänskligheten sedan urminnes tider. Den har påverkat oss inom nästan alla delar av livet och speglat olika tidsepoker, kulturer, regioner, religioner, yrken och åldersgrupper. Vi ser hur människor från olika delar av världen kan uppträda olika, hur barn förhåller sig till tonåringar och vuxna och hur människor från olika samhällsgrupper kan se på varandra.
Samma mönster finns i arbetslivet, där olika yrkesgrupper ibland ställs mot varandra trots att de arbetar inom samma organisation och mot samma övergripande mål.
Detta speglas även inom politiken, oavsett land eller organisation. Trots gemensamma mål och regelverk uppstår ofta en känsla av ”vi och de”. Alla vill i grunden att samhället ska fungera och att människor ska kunna leva i trygghet och fred. Samtidigt är det omöjligt att tillgodose varje individs önskemål. Där uppstår lätt motsättningar.
Det verkar som om vi människor har svårt att fungera utan att hitta någon att definiera som ”de”.
Detta fenomen upptäckte jag inom min profession – upphandling – redan på 1990-talet. Upphandlarna betraktades ofta som en särgrupp, ibland nästan som en intern ”fiende”. I andras ögon hade vi en annan målsättning och uppfattades som ett hinder för deras ambitioner.
Få såg att vi hade fått vårt uppdrag av samma ledning som hade gett andra deras uppdrag. Dessutom styrs offentlig verksamhet i Sverige av lagar och regler – så även upphandlingen. Vårt uppdrag var att genomföra upphandlingar och teckna avtal enligt gällande regelverk.
I grunden skiljer sig detta inte från andra yrkesgrupper. HR, IT, teknik, fastighet, logistik och olika verksamheter inom sjukvården har sina egna kompetenser, regler och ansvarsområden. Hur skulle ett sjukhus fungera om operationssalen saknade anestesimedicin eller om röntgenutrustningen inte underhölls av medicintekniker? Skulle ”vi och de” verkligen underlätta arbetet?
Upphandling är i allra högsta grad teamwork – ett gemensamt arbete. I en medelstor upphandling behövs en upphandlingsledare som håller ihop processen från planering till genomförande och avtal. Därtill bidrar sakkunniga, experter, förvaltare, avtals- och upphandlingsjurister och ibland även logistikkompetens. Alla har olika roller, men samma övergripande mål.
Det är när ”vi och de” får ta över som samarbetet försvåras. Det var inte länge sedan upphandlare i många offentliga organisationer satt avskilda från verksamheten, ibland med hänvisning till ”upphandlingssekretess”. Förhoppningsvis är den typen av gammalmodigt synsätt på väg bort.
Samma problem kan uppstå mellan köpare och säljare. Även efter att ett avtal har tecknats kan den offentliga köparen ha svårt att se att ”vi sitter i samma båt”. Under avtalstiden har parterna ett gemensamt mål: att avtalet ska fungera och att verksamheten ska få det som har beställts.
Upphandlingssekretessen hör hemma i upphandlingsfasen. När avtalet är tecknat börjar i stället samarbetet. Leverantören har fått i uppdrag att leverera något som köparen behöver, och ansvaret för verksamheten ligger fortfarande hos köparen.
Ju snabbare organisationer kan komma bort från ”vi och de”, desto bättre förutsättningar skapas för lyckade resultat – inom näringslivet, i offentliga organisationer och även i politiken.
Vi ska inte glömma att vi har olika roller. Men olika roller behöver inte betyda olika mål.
TEXT: Kamrul Islam, Upphandlingsledarskap Setara AB
Krönikören har tidigare arbetat som upphandlingschef på Sveriges Radio och Vaxholms stad. Numera är han pensionerad företagare och konsult samt lärare vid Frans Schartaus Handelsinstitut.
