Det låter oskyldigt, det här är trots allt några av världens ledande leverantörer inom sina respektive områden. Men tillverkarna av samtliga dessa produkter är klassificerade av KSE Institute, Kyiv School of Economics, som ”Stay”. Det betyder att de bedriver verksamhet i Ryssland som vanligt, trots invasionen av Ukraina och trots internationella sanktioner och krav att lämna landet.
Under våren 2026 fick jag i uppdrag att genomlysa en svensk kommuns hela leverantörsbas mot KSE-listan, den ledande internationella databasen över bolags närvaro i Ryssland efter februari 2022. Detta innefattade inte mindre än 26 000 unika produkter.
Resultatet var förvånande
26 bolag klassificerade som ”Stay”. 15 klassificerade som ”Leave”.
”Stay” innebär att bolaget bedriver verksamhet i Ryssland som vanligt. Inget utträde planerat, inget bekräftat. ”Leave” innebär att bolaget officiellt meddelat att man drar ner eller avslutar sin verksamhet i Ryssland.
Bland ”Stay”-bolagen finns namn som de flesta kommunala inköpare känner igen utan att tänka på, sällan från själva avtalen utan från produkterna som kan ingå i dem, sålda via distributörer snarare än direkt från tillverkaren: livsmedel från Nestlé och Lactalis, skrivare från Konica Minolta, hushållsapparater från Groupe SEB och Beiersdorf, byggmaterial från AkzoNobel, Saint-Gobain och Sika AG. Välkända, välrepresenterade och återkommande i kommuners ramavtal och marknadsplatser runt om i landet.
Och PepsiCo, som äger SodaStream. Ukrainas antikorruptionsmyndighet har tidigare klassat PepsiCo som ett av bolagen på Ukrainas lista över krigsfinansiärer, för att bolaget aktivt väljer att stanna i Ryssland. Bolaget öppnade 2024 en ny fabrik utanför Novosibirsk. SodaStream-produkterna finns i kommunens avtal med en av landets stora hemelektronikkedjor.
Det är inte kommunens fel. Det är ingen skandal i den meningen att någon medvetet handlat fel. Kommunen jag granskade gör ett bra jobb med sin upphandling, har välskötta avtal och kompetenta inköpare. Det här är ett strukturproblem som drabbar alla kommuner lika. Kommuner upphandlar leverantörer, inte tillverkare. Avtalet är med distributören, grossisten, eller återförsäljaren. Vem som tillverkat produkten bakom, och var det moderbolaget befinner sig geopolitiskt, har inte varit en del av kravställningen. Varför skulle det ha varit det, fram tills nu?
Metodiken bygger på en strukturerad genomlysning av leverantörernas produktkataloger mot KSE-listan, ner till varumärkes- och tillverkarnivå. Sikaflex i Beijers järnhandelssortiment leder till varumärket Sikaflex, moderbolaget Sika AG, KSE-status ”Stay”.
Det tar tid och kräver lite handlag, men det är görbart. Och resultatet, ett beslutsunderlag med konkreta åtgärder per leverantör och kategori, ger kommunen något den sällan har: faktabaserat underlag för ett etiskt ställningstagande som kan kommuniceras utåt, eller inåt.
Några fynd förtjänar att lyftas särskilt
Sjukvårdsmateriel är en kategori som kräver ett aktivt kommunalt ställningstagande. Smith & Nephew och Johnson & Johnson motiverar sin fortsatta närvaro i Ryssland med humanitära skäl: patienter ska inte nekas tillgång till sårbehandling. KSE klassar dem ändå som ”Stay”. Det är inte ett enkelt etiskt beslut, men det är ett beslut kommunen måste fatta aktivt och dokumenterat. Passivitet är i sig ett beslut, ett som blir allt svårare att försvara.
Livsmedel är enklare. Barilla, Lactalis, Nestlé och JDE åberopar inga humanitära skäl för sin närvaro i Ryssland. De bedriver affärer som vanligt. Pasta, kaffe och mejeri är inte livsnödvändiga på samma sätt som sårförband. Och Barilla, för att ta ett konkret exempel, ökade sina ryska intäkter 2022 jämfört med 2021 och aviserade prisökningar till ryska återförsäljare, ett halvår efter invasionen.
Om det kom ut att kommunen aktivt avropar Barilla-pasta medan KSE pekar ut bolaget som i högsta grad aktivt i Ryssland, hur ser den rubriken ut? Den skriver sig själv, i värsta braskande kvällstidningsstil.
En granskning av den här typen går att göra för de flesta kommuners leverantörsbas, och det handlar inte om hemlig information. KSE-listan är publik, och vad kommuner köper och av vem är offentliga uppgifter. Det som tar tid är att lägga ihop de två källorna strukturerat, inte att komma åt dem.
Det är knappast rimligt att förvänta sig att en redan fullbokad inköpsavdelning ska lägga veckor på att manuellt gå igenom 26 000 produkter mot en internationell databas. Det är däremot precis den typen av avgränsad insats som blir överkomlig med en upparbetad metodik, och kostnaden är liten jämfört med vad kommunen redan lägger på andra granskningar och utredningar.
Rapporten ger dessutom något som är svårare att räkna på men minst lika värdefullt: något att visa upp. Internt mot förvaltningsledningen, och externt mot politiker som vill kunna stå för kommunens etiska ställningstaganden. I en tid när frågan om vad kommunen faktiskt köper och av vem blir allt mer politiskt laddad, är ett faktabaserat underlag en tillgång, inte en belastning. Har du inte redan ställt den frågan om era egna avtal, fråga dig varför.
Sverige är ett land som tagit ställning mot Rysslands invasion. Det borde synas hela vägen in i inköpsportalen.
TEXT: Linus de Mander, konsult inom strategiskt inköp, IT-sourcing och verksamhetsutveckling på Forefront Consulting.
