Ett läckt förslag från EU-kommissionen finns som grund för det beslut om förslag som väntas på ett sammanträde idag.
Sedan återstår förhandlingar (trepartssamtal/trilog) mellan Europaparlamentet, medlemsländerna (Europeiska unionens råd) och EU-kommissionen för att komma överens om lagstiftningen.
Nedan ger några upphandlinsjurister sin syn på processen.
Helene Molander, chefsjurist på Upphandlingsmyndigheten, skriver i ett mejl:
”Att säga när en eventuell förordning troligen börjar tillämpas blir en ren spekulation. Detta eftersom det beror såväl på om det blir en snabb eller utdragen lagstiftningsprocess, som om det i förordningen skrivs in att bestämmelserna i den ska börja gälla ett visst datum.
En förordning träder i kraft 20 dagar efter att den publicerats i EU:s officiella tidning om inget annat angetts. Det kan dock i själva förordningen stå att bestämmelserna i den ska börja tillämpas först exempelvis 2 år senare. Om det blir en mycket snabb lagstiftningsprocess och en 2-årsfrist blir tillämplig (vilket verkar sannolikt) skulle möjligen nya regler bli tillämpliga från någon gång under 2029. Men det är alltså ren spekulation. Många medlemsstater har hitintills varit emot att en förordning ersätter direktiven, och redan det faktum att det föreslås en förordning skulle kunna tala för en mer utdragen lagstiftningsprocess.”
Hon tillägger att den nya förordningen inte ser ut att bli heltäckande:
”Det bör uppmärksammas att enligt det läckta förslaget ges EU-kommissionen mandat att besluta om s.k. delegerade akter, det vill säga ytterligare bestämmelser som skulle komplettera förordningen. Det innebär att – om förslaget blir verklighet – det skulle kunna ta ett antal år innan den totala EU-regelmassan som reglerar offentliga upphandlingar träder fram i sin helhet.
Härtill har vi den så kallade sektorslagstiftningen från EU, dvs. bestämmelser om upphandlingar i parallella rättsakter från EU inom vitt skilda politikområden. Det läckta förslaget berör den rättsosäkerhet och fragmentering som sektorslagstiftningen har lett till och innehåller även vissa förslag på ändringar av den.”, skriver Helene Molander.
Kristian Pedersen, advokat på Kahn Pedersen, kommenterar:
”Det är förstås svårt att sia om hur lång tid förhandlingarna kan ta och det finns frågor i förslaget som kan vara politiskt känsliga och därför svåra att lösa. Om jag ska våga mig på en gissning skulle jag säga att det förmodligen kommer att ta minst ett år innan det finns en färdig förordning. Som det läckta förslaget är formulerat (artikel 144) ska förordningen träda i kraft 20 dagar efter att den publicerats i EUT (Europeiska unionens officiella tidning) och börja tillämpas två år efter ikraftträdandet. Så om vi antar att det tar ett år att förhandla klart förordningen skulle den alltså kunna börja gälla hösten 2029. Men det är, som sagt, bara en gissning.”
Ebba Bertilsdotter, chef för Addas juridiska avdelning, skriver att tidsplanen i viss mån redan förskjutits och att stora EU-lagstiftningsprojekt är svåra att förutse:
”Baserat på erfarenheterna från föregående förhandlingsrunda och de förarbeten som gjorts är en överenskommelse kring förslaget kring årsskiftet 2027/2028 eller under första delen av 2028 en rimlig bedömning. Den slutliga rättsakten skulle därför beräknas kunna publiceras 2028. Nuvarande utkast anger att förordningen träder i kraft 20 dagar efter publicering, men börjar tillämpas först två år senare. År 2030 är därför en rimlig arbetshypotes för när de nya reglerna faktiskt börjar användas. I förslaget anges också ett antal datum som medlemsstaterna behöver ta hänsyn till. Nuvarande tre direktiv från 2014 ska enligt förslaget upphöra att gälla dagen då förordningen börjar tillämpas.”
Hon upplever en relativt bred samsyn om den målbild som EU-kommissionen lyfter fram för reformen.
”Men med det sagt innebär det inte att förhandlingarna nödvändigtvis blir enkla. Förhandlingstakten förväntas vara hög, men när detaljerna ska spikas för att göra tre direktiv till en gemensam förordning kan det sannolikt innebära juridiska utmaningar för parterna. I tillägg så kan mycket förändras under förhandlingarna.”, skriver Ebba Bertilsdotter.
Anna Wetter Ryde, juridikforskare vid Sieps, betonar rollfördelningen med EU-kommissionen som initierar processen och Europaparlamentet och rådet som lagstiftare.
Hon beskriver arbetet från det att EU-kommissionen presenterar ett förslag:
”Då inleds beslutsprocessen – och hur lång tid den kan ta är väldigt svårt att veta. Om lagstiftarna redan är överens om mycket kan det gå fort, motsatsvis kan det ta väldigt lång tid om de inte är överens. Det kan också bero på vilket medlemsland som är ordförande för ministerrådet eftersom det landet har makten att lyfta frågor som den bedömer är särskilt viktiga osv. Vad man brukar kunna utgå från är att kommissionen vill ha igenom sina lagförslag innan mandatperiodens slut.”
Anna Wetter Ryde pekar på ett par faktorer som kan göra förhandlingarna om upphandlingsförordningen svåra. Frågan om ”European preference” splittrar medlemsländerna och där exempelvis Sverige, med en frihandelsvänlig hållning, ofta ogillar den typen av innehåll i EU-lagstiftning.
Dessutom är en förordning nästan per automatik besvärlig att enas om eftersom alla regler måste följas fullt ut.
”Det man dock kan notera är att Kommissionen vill se många förändringar och vanligtvis har man ändå stämt av med lagstiftarna innan man för in saker i lagförslagen. Så några länder och Europaparlamentariker står säkert bakom mycket i förslaget. Däremot är det inte särskilt sannolikt att alla stöder allt.”, skriver Anna Wetter Ryde.
Tidigare artiklar denna vecka har berört skillnaden mellan förordning och direktiv samt hur nationell upphandlingslagstiftning påverkas.
