Enligt det utkast till förslag som läckt från EU-kommissionen ska gällande direktiv ersättas av en förordning.
Det skulle minska det nationella utrymmet för att skruva på regelverket.
Helene Molander, chefsjurist på Upphandlingsmyndigheten, skriver i ett mejl:
”En förordning används när EU vill uppnå en större grad av harmonisering. EU-direktiv ger nämligen typiskt sett medlemsstaterna ett större handlingsutrymme än EU-förordningar. EU-direktiv ska införlivas i medlemsstaternas nationella lagstiftningar inom viss tidsfrist, men hur det sker lämnas i mångt och mycket till medlemsstaterna att bestämma. En förordning är däremot automatiskt bindande i alla medlemsstaterna, det vill säga direkt tillämplig som lag i medlemsstaterna. Det innebär att medlemsstaterna inte får införliva en förordning i nationell lagstiftning. Däremot kan nationell lagstiftning behöva anpassas så att den inte överlappar eller strider mot förordningen.”
Advokat Kristian Pedersen, partner vid Kahn Pedersen, ser många och stora skillnader mellan en förordning och gällande direktiv:
”Den mest uppenbara är förstås att förordningen blir direkt tillämplig i medlemsstaterna, till skillnad från direktiv som måste införlivas genom nationell lag. Så förordningen skulle alltså ersätta LOU, LUF och LUK, när det gäller upphandlingar över tröskelvärdena. Det skulle leda till att många nationella skillnader skulle suddas ut och att regelverket i EU skulle bli mer likriktat. För leverantörer som är verksamma i flera länder kan detta vara bra. Att regelverket blir exakt detsamma för alla kan också underlätta tolkningen av EU-domstolens domar. På minussidan finns att möjligheterna att utforma ett nationellt regelverk som är anpassat till förhållande just i Sverige minskar. Det blir alltså mer av ”one size fits all” med en förordning.”
Även Ebba Bertilsdotter, chef för Addas juridiska avdelning, betonar att det handlar om en stor förändring:
”Skillnaden är principiellt mycket stor. I dag genomför Sverige EU-direktiven genom LOU, LUF och LUK. En EU-förordning är däremot bindande i alla delar och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Sverige ska alltså inte ”implementera” EU-reglerna genom nationell lagstiftning på det sätt som krävs när det gäller EU-direktiv.”
Juridikforskaren Anna Wetter Ryde vid Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, gör följande analys:
”Ett direktiv måste genomföras i nationell rätt genom att man tar fram nationella bestämmelser som gemensamt uppnår det på EU-nivån identifierade målet med lagstiftningen. Detta leder till mindre harmoniserade regelverk eftersom medlemsstaterna skaffar sig egna (oftast olika) slags bestämmelser som passar i deras rättsordningar. Om företag ska sälja och köpa på den gemensamma marknaden kan detta bli besvärligt då de måste ha förfaranden för olika länder vilket diversifierar marknaden. En förordning innebär i stället att man har en och samma lag i alla länder. Myndigheter, företag och övriga måste följa förordningen till punkt och pricka och här tillåts inga andra nationella förfaranden. ”
I kommande artiklar ges en bild av EU-förordningens påverkan på nationella upphandlingsregler samt om svårighetsgraden i kommande förhandlingar inom EU och möjlig tidsplan för en ny EU-förordning.
