EU-domstolen får makt av medlemsländernas oenighet

Statsvetaren Olof Larsson vid Göteborgs universitet har i sin avhandling velat ta reda på vilka underliggande omständigheter som gör att domstolar i allmänhet, och EU:s domstol i synnerhet, kan gå emot politikers vilja. Och vad som händer när de gör det.

Han har gått igenom hur regeringarna påverkat samt tagit emot ett stort antal domar. Han har kört 1 600 domar genom statistiska analyser och gjort kvalitativa analyser av ytterligare ett trettiotal. Han konstaterar att det inte är på grund av en suverän självständighet som domstolen fått den position den har idag.

– Snarare handlar det om att medlemsländerna är oense i många viktiga frågor, säger Olof Larsson.

Eftersom det är medlemsländerna som stiftar lagarna domstolen har att tolka, kan regeringarna ändra en lag när den går emot dem. Men tröskeln för en ny lag är hög.

– Femton medlemsländer, representerande minst 65 procent av EU:s hela befolkning, ska godkänna förslaget, säger Olof Larsson.

Det händer att medlemsländerna ändå blir eniga. Så skedde exempelvis för ett par år sedan i ett fall om rätten till studiestöd. EU-domstolen tolkade reglerna som att en medborgare i ett medlemsland hade rätt att få studiestöd i ett annat medlemsland när hen studerade där.

– En majoritet av medlemsländerna gick inte med på det utslaget och skrev in ett undantag för studiestöd i lagen det gällde, säger Olof Larsson.

Men mer vanligt är alltså att länderna inte kan enas. Skiljelinjen går i de flesta fall mellan social eller liberal marknadsekonomi.

– Man skulle kunna tänka sig att mer värdegrundsbaserade skillnader hade större betydelse, exempelvis mellan ett värnande av nationell identitet kontra mer federalism, men i min studie framträder den klassiska höger-vänsterskalan som den viktigaste särskiljaren.

Även om medlemsländerna är oeniga behöver EU-domstolen ändå stöd från åtminstone några av regeringarna för att driva igenom sin tolkning.

– Domstolen behöver stödet om den skall vara säker på att inte kunna köras över. Ibland går den emot alla ändå, men det dominerande mönstret är att den har några medlemsstater med sig, säger Olof Larsson.