Civilminister Ida Karkiainen lyfter fram betydelsen av Upphandlingsmyndighetens stöd till upphandlande myndigheter.
–Jag vet att många upplever att det är svårt att tillämpa bestämmelserna om arbetsrättsliga villkor och att myndighetens stöd därför är mycket uppskattat.
-Regeringen har därför beslutat om ett återrapporteringskrav i Upphandlingsmyndigheten regleringsbrev för 2022, som innebär att myndigheten ska redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att underlätta för upphandlande myndigheter och enheter att uppfylla skyldigheten att ställa arbetsrättsliga villkor i sina upphandlingar, säger Ida Karkiainen.
Upphandlingsmyndigheten har låtit Kantor Sifo mäta allmänhetens syn på arbetsvillkor kopplat till kommunala inköp och hela 85 procent av drygt 1000 tillfrågade svarade att det var viktigt. Undersökningen genomfördes i september.
Myndigheten ”matchar” den siffran med den egna uppföljningen av nationella upphandlingsstrategin, som visar att 43 procent av kommunerna i hög utsträckning ställer krav på arbetsrättsliga villkor i upphandlingar och 23 procent analyserar risken för oschyssta arbetsvillkor.
–Kommunerna, och även andra upphandlande organisationer, kan bli bättre på att ställa krav på arbetsrättsliga villkor i sina upphandlingar. För att underlätta arbetet med att identifiera inom vilka leveranskedjor det finns risker för oskäliga arbetsvillkor har vi under året utvecklat vår riskanalystjänst, säger Lisa Sennström, upphandlingsjurist på Upphandlingsmyndigheten, i en kommentar på myndighets webbplats.
Ida Karkiainen säger att det regeringens självklara utgångspunkt att arbete som upphandlats av offentlig sektor inte ska utföras med oskäliga arbetsvillkor.
-Sådana villkor får aldrig användas som ett konkurrensmedel i offentlig upphandling. Det gläder mig också att det finns ett stort intresse för denna fråga hos medborgarna. Det är en tydlig signal till de upphandlande organisationer som ännu inte har ett strukturerat arbetssätt för att uppfylla skyldigheten.
Regeringen Andersson arbetare nu vidare med skärpt lagstiftningen för bland annat sociala och arbetsrättsliga aspekter vid offentlig upphandling utifrån det som regeringen Löfven presenterade för ett par månader sedan. Ett antal samhällsintressen lyfts fram som upphandlande myndigheter blir skyldiga att beakta.
–Förslaget flyttar fram positionerna när det gäller att ta hänsyn till samhällsintressen generellt. En skyldighet att beakta sådana intressen påverkar dock inte tillämpningen av bestämmelserna om arbetsrättsliga villkor, som är en specialreglering, säger Ida Karkiainen.
-Däremot ser jag att nyckeln till ett framgångsrikt inköpsarbete är densamma när det gäller såväl specialregleringen om arbetsrättsliga villkor som den generella regleringen om samhällsintressen, nämligen vikten av en ändamålsenlig inköpsorganisation.
T
Problemet med arbetsrättsliga krav är att redan under implementeringen av upphandlingsdirektivet gick det så mycket politik i frågan att det blev i det närmaste omöjligt att urskilja proportionaliteten och syftet med upphandlingsdirektivet (att stimulera gränsöverskridande handel) från politiska särintressen. LO fick en framskjuten position och helt plötsligt övergick frågan i protektionism om detta facks medlemmar framför arbetskraft som erbjuds från övriga EU via utstationeringsdirektivet.
Arbetsrättsliga krav kan i grund och botten särskiljas från sociala krav (som inte är samma sak) genom utstationeringsdirektivet. Handlar det om lägstalön, arbetstid eller semester handlar det om arbetsrättsliga villkor. Där kan vi inte göra så mycket eftersom det är den svenska modellen som gäller och därför fack och arbetsgivarorganisationer som förhandlar fram innehållet i de kollektivavtal som är de enda verktyg som semidispositivt kan förhandla om LAS på något intressant sätt.
Det finns en olustig nivå av inblandning från politiker som vill sälja in ideologiskt innehåll i en lag som understryker vikten av att ställa krav i balans och endast när kraven är befogade. Det vi ser och har sett med arbetsrätten, och nu senast med det mindre genomtänkta förslaget att göra miljökrav obligatoriska istället för behovsrelaterade, är en oönskad politisering av en lagstiftning som ska verka för att öka möjligheterna för fler företag att konkurrera om affären samt i övrigt ska motverka politiska styrning och avsmalning av inköpen.
Fritt fram att lägga politiken i regleringsbrev och direktiv till myndigheter, som sedan antar egna riktlinjer för sin upphandlingsverksamhet. Men ge tusan i att politisera och tynga en lag på ett sätt som ger intryck av att det offentliga ska styra det privata på ett oproportionerligt ingripande sätt. Höga krav inom arbetsrätt och miljö/hållbarhet sätter myndigheter bäst själva, utifrån behovsanalys och proportionalitetsbedömning.