Flera stora organisationer har under lång tid uttalat sig i frågan, och jag blir lika förvånad varje gång över att budskapet fortfarande misstolkas. Under tiden springer de oseriösa allt snabbare och vi kommer redan som det är att ha svårt att hinna i kapp. Nu ligger frågan högst upp på EU-parlamentets bord och jag väntar med spänning.
Att begränsa underleverantörer vertikalt innebär att kontrollen och samordning behålls av huvudleverantören som vunnit kontraktet och dennes anlitade underleverantörer, vilka inte begränsas. Detta betyder att det går att ha lika många leverantörer på arbetsplatsen men att kontrollen stannar högt upp i nära anslutning till den som skrivit under kontraktet, huvudleverantören. Horisontellt finns ingen begräsning, all kompetens som behövs går att få in här, via huvudleverantören eller dennes underleverantör. Men det är huvudleverantören som ansvarar för arbetsmiljön, gällande regelverk och att kontraktsvillkoren efterlevs av samtliga som utför arbeten.
Jag vill tydliggöra definitionen av underleverantör och varför man anlitar dem.
Underleverantör är en leverantör som utför ett arbete på uppdrag av antingen huvudleverantören eller en annan underleverantör i högre led. Det finns flera anledningar till att en underleverantör anlitas:
1. Huvudleverantören har inte kunskapen i sin egen organisation.
2. Huvudleverantören har inte tid för uppdraget
3. En annan underleverantör har inte tid eller kompetens för att utföra dennes del av uppdraget.
Så varför låter vi oseriösa leverantörer konkurrerar ut de seriösa? Varför tittar vi på i stället för att agera?
Civilminister Erik Slottner bekräftar svårigheten med långa leverantörskedjor i en interpellation i september 2025, jag citerar ”Det är ett känt faktum att förekomsten av kriminella och oseriösa företag ökar längre ned i leverantörskedjan.”
Ju längre led, desto lägre blir timarvoden i leden, det gör att någonstans måste kostnaderna kapas för att få ihop ekvationen, det är ofta arbetsmiljö och löner som blir lidande. Under mina uppföljningar har jag bland annat ertappat underleverantör som befunnit sig på arbetsplatsen utan att vare sig beställare eller huvudleverantör har informerats. Det fanns dessutom brister i arbetsmiljön som i värsta fall kunde ha orsakat ett allvarligt olycksfall för den enskilde yrkesarbetaren.
Enligt Byggnads skrivelse ”Vem har ansvaret, egentligen?” är det i genomsnitt enbart cirka 10 procent av de verksamma på arbetsplatsen anställda hos huvudleverantören. Vi vet att det är huvudleverantören som ska ha ansvar över vilka som befinner sig på arbetsplatsen och vilka arbetsvillkor de lyder under. När huvudleverantören inte har initierat ett arbete, utan att det är någon annan underentreprenör i något led som tar in en av deras samarbetsparter, tappas kontrollen helt. Att det endast är 10 procent av huvudleverantörens anställda som utför uppdraget, ett uppdrag som beställaren kravställt med för uppdraget viktiga teknisk kunskap är problematiskt. Vem ska säkerställs att underentreprenörernas anställda långt ner i leden följer avtalets krav? Det riskerar att till slut blir som viskleken, det rätta når inte fram till slutet i ledet. Att dela på arbetsmiljöansvaret är inte heller lämpligt, eller för den delen enkelt.
Det är alltså inte en marknadsbegränsning av konkurrens eller spetskompetensen vi pratar om här, utan vem som faktiskt anlitar underleverantören och har ansvaret över dem, man koncentrerar helt enkelt ansvaret till den som bär det enligt kontraktet, huvudleverantören.
Jag anser inte att vi begränsar konkurrensen, eller agerar oproportionerligt genom en kravställning av till exempel max två underleverantörsled. Jag anser även att det är tillräckligt flexibelt för att få ett bra resultat, med tydlig ansvarsfördelning.
Det visar att vi som handhar skattemedlen är ansvarstagande och agerar för att göra det svårare för oseriösa aktörer. Det är beställaren som betalar för det utförda uppdraget och bär det yttersta ansvaret för skattemedel och arbetsmiljö, vilket då rimligtvis också borde innebär att vi ska kunna sätta ramar för hur långt ansvarskedjan får fragmenteras. Beställaren har även ett ansvar att kunna följa upp de krav som är ställda och det blir allt svårare och mer tidskrävande ju längre leden är. Som beställare behöver vi ha insyn och ska erhålla information om samtliga leverantörer som avses utföra arbete i våra beställda uppdrag. Beställaren ska ha möjlighet att förhindra att leverantör som inte uppfyller ställda krav ges tillträde till arbetsplatsen. Därför bör vi ställa krav på att få fullständig information för att kontrollera varje leverantör innan tillträde medges eller avslås.
Om vi kommer in på välfärdsbrott så är de oseriösa extremt strukturerade och organiserade och vet var det brister både hos huvudleverantören och de offentliga verksamheterna. Tillsammans med huvudleverantören behåller beställaren kontrollen, får en bättre insyn och gör det svårare att ta sig in som oseriös. Vi välkomnar spetskompetens och mindre företag att samarbeta med huvudleverantören, men det är huvudleverantören som ska ha den totala kontrollen och ansvaret. Jag anser att detta är nödvändigt för att ta i kapp på de oseriösa och försvåra för dem.
”Det är inte oproportionerligt att kravställa två underentreprenörsled för det är inte en begränsning, utan ett verktyg för att upprätthålla ordning, insyn och kontroll i ansvarskedjan”.
När det är en seriös huvudleverantör, som har god kontakt med sina underleverantörer och tilliten finns däremellan förekommer inga problem, utan alla är engagerade och transparenta, vilket ger huvudleverantören kontroll i alla led. Huvudleverantören kan på ett transparent sett redovisa för sin beställare, och känner sig samtidigt trygg med att samtliga yrkesutövare följer de krav som finns. Men om någon oseriös i något led tar sig in tappas kontrollen utan att man alltid upptäcker det.
I Byggnads skrivelse ”byggnads krav för schyssta villkor” har de sammanställt sju krav utifrån EU-direktiven. Krav två är just en begränsning av underentreprenör/underleverantör, man lyfter just vikten av att ha kontroll på sina underentreprenörer.
Vi måste värna om en sund konkurrens för seriösa leverantörer som också har större kostnader för att de gör rätt, och betalar de avgifter som ska betalas, upprättar de rutiner som behövs och följer de arbetsrättsliga skyldigheterna, det är omöjligt för de seriösa att konkurrera med dem som är oseriösa och rundar dessa åtaganden.
I rapporten ”Vem har ansvaret, egentligen?” konstaterar Byggnads att det är möjligt, både rättsligt och ekonomiskt, att begränsa antalet led av underentreprenörer till två, som huvudregel. Flera länder som exempelvis Norge har gjort detta sedan 2017, med gott resultat. Under förra året gick flera stora organisationer efter i samma spår, bland annat Trafikverket och region Uppsala.
Detta löser inte allt, men det förenklar uppföljning och kontroll och försvårar för de oseriösa att ta sig in på marknaden. Vi vill samma sak, men vi pratar olika språk eller vill inte förstå varandra. Det var också tydligt när Byggnads strax före jul höll just i en sådan het debatt i frågan med rubriken ”vem har ansvaret, egentligen”, där både Byggnads, Byggföretagen och Lennart Weiss som expert fanns representerade samt EU-parlamentariker Johan Danielsson. Där man gång på gång fick förklara att det inte är en begräsning av underentreprenörer, utan en begränsning av leden vertikalt.
Det är Johan Danielsson som även har skrivit rapporten om åtgärder mot långa underentreprenörsled, som avhandlades för drygt en vecka sedan i EU-parlamentet. EU-parlamentet röstade då emot en begränsning av underentreprenörsled till max två och kanske är det inte rätt väg att lagstifta det.
Men nu väntar vi i offentliga verksamheter med spänning om lagstiftaren kommer att göra någon annan slags begränsning av underleverantörsleden, vi behöver ha möjlighet att begränsa när det är lägligt i kontrakt där man annars lätt får in oseriösa leverantörer som inte utför arbetena själva utan det är led på led på led och kontrollen tappas helt. I dag finns det möjlighet att begränsa, om vi motiverar varför och visar att kravet både är nödvändigt och proportionerligt för just vår upphandling. Men för att slippa överprövningar i frågan, som drar ut på tiden innan kontrakt kan signeras, önskar vi stöd och tydlighet vad lagstiftaren vill i frågan.
Det är inte oproportionerligt att kravställa två underentreprenörsled för det är inte en begränsning, utan ett verktyg för att upprätthålla ordning, insyn och kontroll i ansvarskedjan.
Genom att begränsa antalet led vertikalt säkerställs att huvudleverantören kan utöva den kontroll som krävs enligt avtal och gällande regelverk. Det möjliggör en tydligare spårbarhet, bättre arbetsmiljöuppföljning och en mer effektiv hantering av behörigheter, kompetenskrav och säkerhetsrutiner.
Huvudleverantören och dess underleverantörer kan fortsätta anlita ett obegränsat antal leverantörer horisontellt, det vill säga på samma lednivå. Kravställningen påverkar därmed inte möjligheten att tillföra resurser eller kompetens, utan enbart djupet i ledet. Huvudleverantören ska kunna behålla kontrollen.
Ingen vill att skattemedel ska komma i orätta händer, ingen vill att fler ska förolyckas på sin arbetsplats, ingen vill att fler ska arbeta gratis för att få ett uppehållstillstånd i utbyte, ingen vill att miljardbelopp går till oseriösa och kriminella aktörer och ändå kommer vi inte framåt.
Kan vi börja prata samma språk? Tillsammans måste vi bli smarta, smartare än de oseriösa.
Nu börjar vi samarbeta i stället för att kasta paj på varandra, vilken sida är du på?
Under förra veckan röstade EU-parlamentet att de inte kommer begränsa underentreprenörsled till max två led, men vi väntar fortfarande på ett besked om lagstiftaren kommer göra någon annan åtgärd när det gäller frågan om underleverantörer.
Men vad kan du göra nu?
Agera! Våga kravställ i de upphandlingar där det är lämpligt, var tydlig, motivera varför och våga utmana. Vi kämpar tillsammans, och tillsammans ska vi vinna och premiera de som är seriösa.
TEXT: Eleonor Ericzzon, avtalscontroller, Västerås stad
