Nämnda artikel pekar på en ganska intressant skillnad mellan Norge och Sverige. I Norge har Arbeidstilsynet fått ett tydligt tillsynsansvar och möjlighet att utdöma sanktionsavgifter när kommuner inte gör tillräckliga riskanalyser eller kontroller av leverantörernas löne- och arbetsvillkor. I Sverige är kommunernas problem snarare dubbla:
1. Regelverket är svårt att tillämpa
För att ställa arbetsrättsliga villkor enligt LOU måste kommunen först bedöma om det finns risk för oskäliga arbetsvillkor i den aktuella upphandlingen. Därefter ska rätt villkorsnivåer identifieras utifrån centrala kollektivavtal. Hur många organisationer är inte “slimmade” och hårt belastade redan idag?
2. Uppföljningen är resurskrävande
När avtalet väl är tecknat måste kommunen kontrollera att leverantören faktiskt följer villkoren. Det kräver granskning av till exempel:
- Lönespecifikationer
- Anställningsavtal
- Arbetstidsscheman
- Semesteruttag
- Uppgifter från underleverantörer
Många kommuner saknar både tid och arbetsrättslig expertis för sådana kontroller.
3. Underleverantörsled är svåra att kontrollera
I bygg-, städ-, transport- och anläggningsentreprenader finns ofta flera underleverantörer. Kommunen har normalt ett avtal med huvudleverantören men begränsad insyn längre ned i kedjan. Det är ofta där riskerna för lönedumpning och oskäliga arbetsvillkor är störst – ett omtalat exempel är städtjänsten hos en av våra mer namnkunniga partiledare.
4. Brist på effektiva kontrollverktyg
Till skillnad från Norge finns ingen svensk myndighet som systematiskt ger kommunerna stöd i arbetet med att förebygga och upptäcka oseriösa aktörer genom hela upphandlingsprocessen. Flera granskningar har visat att efterlevnaden av regelverket kan vara utmanande, särskilt när det gäller uppföljning av ställda krav. Mot denna bakgrund finns ett behov av stärkt vägledning, praktiskt stöd och gemensamma verktyg som hjälper kommunerna att genomföra rättssäkra upphandlingar och identifiera risker redan innan avtal tecknas, snarare än ett ökat fokus på sanktioner i efterhand.
5. Låga incitament att prioritera frågan
För en kommun är konsekvensen av att missa arbetsrättsliga villkor i dag relativt begränsad jämfört med exempelvis en otillåten direktupphandling som kan leda till upphandlingsskadeavgift.
Det gör att många upphandlingsenheter prioriterar andra juridiska risker först. Det är också en del av kritiken som Riksrevisionen riktat mot systemet. Ur ett svenskt kommunperspektiv skulle de största riskerna med ett norskt system vara:
- Fler dokumenterade riskanalyser måste göras före upphandling
- Fler avtalsuppföljningar måste genomföras under kontraktstiden
- Större krav på kontroll av underleverantörer
- Behov av särskild arbetsrättskompetens
- Risk för minskat antal upphandlingar på grund av ökad byråkrati
- Risk för ekonomiska sanktioner om kontrollerna inte utförs
Det är därför många svenska upphandlare upplever arbetsrättsliga villkor som ett av de mest komplexa områdena inom LOU. Samtidigt visar både Riksrevisionens granskning och den norska utvecklingen att lagstiftaren alltmer förväntar sig att upphandlande myndigheter faktiskt kontrollerar efterlevnaden, inte bara ställer krav i upphandlingsdokumenten, vilket de flesta kommuner idag knappast kan klara av.
Varför skapar man inte ett centralt organ för att följa upp branscher och enstaka leverantörer som ses som tveksamma? Kommuner idag har svårt att värja sig från oseriösa leverantörer och en effektivare central organisation skulle kunna ge det stöd som kommunerna och regionerna behöver för att kunna sålla agnarna från vetet, vilket idag är svårt.
TEXT: Hans Thunström
