Sollentuna Kommunfastigheter, SKAB, upphandlade ett ramavtal för elarbeten. En leverantör lämnade ett anbud med ett timpris på 337 kronor, men anbudet förkastades sedan bolaget inte ansågs ha lämnat en tillfredsställande förklaring till det låga priset.
SKAB hade gjort en egen kostnadskalkyl och bedömt att priser under 400 kronor i timmen kunde betraktas som onormalt låga. Leverantören fick därför förklara hur priset kunde bära kostnaderna för uppdraget.
Leverantören hänvisade bland annat till egen personal, lokal etablering, låga transportkostnader och en effektiv organisation. Bolaget uppgav också att det äger sina fordon, maskiner och verktyg.
SKAB ansåg inte att förklaringen höll. Leverantörens kalkyl utgick från en månadslön på 31 950 kronor, motsvarande kollektivavtalets minimilön. Efter kontakt med Elektrikerförbundet uppgav SKAB att en färdigutbildad montör snarare hade en genomsnittslön på omkring 40 000 kronor.
I kalkylen saknades enligt SKAB också kostnader för bland annat administration, arbetsledning, servicebilar, resor och verktyg.
Förvaltningsrätten ger SKAB rätt. Enligt domen var 400-kronorsnivån inte ett golvpris utan ett beräknat pris som kunde användas som stöd för att bedöma om ett anbud var onormalt lågt.
Leverantörens förklaringar bedömdes samtidigt som allmänt hållna och saknade tillräckligt konkreta beräkningar och kalkyler. SKAB hade därför rätt att förkasta anbudet.
