Under sommaren har ett arbetsutkast till EU-kommissionens kommande upphandlingsregelverk läckt ut. Det är just ett utkast och slutsatser ska dras med försiktighet. Men dokumentet säger ändå något intressant om vart offentlig upphandling är på väg.
Det är tydligt att offentlig upphandling håller på att bli storpolitik. Den europeiska upphandlingsrätten har i grunden varit ett inremarknadsprojekt. Offentliga kontrakt skulle öppnas för konkurrens över nationsgränserna och leverantörer behandlas lika oavsett hemland.
Den logiken finns kvar – men spelplanen har förändrats.
Kriget i Ukraina, ett mer konfrontativt Kina, handelspolitiska spänningar och diskussionen om Europas konkurrenskraft har gjort att offentlig upphandling också börjat handla om var produkter tillverkas, vem som kontrollerar leverantörskedjorna och hur Europas enorma offentliga köpkraft ska användas.
Under revideringen av EU-direktiven har tydligt noterats hur förväntningarna på den offentliga affären vuxit på europeisk nivå. Offentlig upphandling ska ge konkurrens och goda affärer, men också bidra till grön omställning, innovation och beredskap – och nu även Europas konkurrenskraft och strategiska oberoende.
Här finns en intressant spänning. Under decennier har EU försökt öppna marknader och motverka nationella preferenser. Nu ska däremot europeiska leverantörer och europeisk produktion ges en betydligt starkare ställning.
Vi går från frågan ”Hur öppnar vi den offentliga marknaden?” till att också fråga ”Vad ska Europa använda den offentliga marknaden till?”.
Det läckta utkastet kommer att förändras, men den större förflyttningen lär bestå. Offentlig upphandling har flyttat in i Europas säkerhets-, industri-, och handelspolitik. Och därmed har också insatserna blivit betydligt högre.
När offentlig upphandling blir storpolitik växer också förväntningarna på vad den ska åstadkomma. Samtidigt är förenkling ett av reformens viktigaste mål. I det fortsatta arbetet med att mejsla fram den slutgiltiga lagstiftningen blir därför utmaningen att förena de nya politiska ambitionerna med ett regelverk som faktiskt blir enklare att tillämpa – för både leverantörer och upphandlande organisationer.
