För sanningen är enkel: AI bygger inte på facit. Det bygger på sannolikheter. Det är avancerade gissningar, paketerade så elegant att vi frestas att behandla dem som sanningar. Och det kan bli ett problem.
Ja, AI kan skanna av avtalen snabbare än någon människa. Men det kan inte avgöra om KPI:erna faktiskt går att mäta, om leverantörens egenrapportering är rimlig eller hur verksamheten fungerar i praktiken. Det kan inte ersätta relationen, dialogen eller det där mänskliga magmåttet som känner när något inte stämmer. För att inte tala om den juridiska kompetens och den vardagliga erfarenhet som en avtalscontroller innehar.
Och här ligger kanske den största risken: att vi börjar lita mer på algoritmen än på verkligheten.
För fel i uppföljning får konsekvenser. Sanktioner som delas ut på fel grund. Avvikelser som missas. Leverantörer som bedöms på siffror istället för på faktisk prestation. När allt paketerats i ett snyggt – får det oss att känna oss trygga – kanske för trygga.
AI kan absolut bli ett lyft. För detta krävs åtminstone tre parametrar:
- Tydliga, mätbara krav i avtalen – annars tolkar AI bara dimma.
- Riktiga data, inte PDF-rapporter utan kvalitetssäkring.
- Människor som kan kombinera verksamhetsförståelse med teknik och analys.
När dessa delar sitter kan AI frigöra tid, skapa struktur och avslöja luckor i dagens manuella rutiner. Men tro inte att det är en autopilot. Det är ett verktyg. Ett kraftfullt sådant – men bara i händerna på någon som vet hur och vad den ska göra med resultatet.
Kanske är det det verkliga värdet av AI i uppföljningen: det blottar hur mycket vi tidigare baserat på magkänsla, dokument som aldrig granskats och krav som ingen kunde mäta.
Och det är en väckarklocka, inte en genväg.
TEXT: Arian Dushku, avtalscontroller, Lunds kommun
