Svensk upphandlingsdebatt cirklar just nu kring kollektivavtalsliknande villkor på hemmaplan. Sociala krav som kan förbättra situationen för arbetstagare som är verksamma i låglöneländer, där en stor del av upphandlade varor tillverkas, står inte lika högt på agendan.
Kan det bero på att svårigheten att motverka dåliga arbetsvillkor växer med avståndet? Klart är att landets kommuner har svårt att både ställa och följa upp sociala krav i upphandlingar.
Swedwatch noterar i en färsk enkät, som gjorts av KTH-studenter, att sociala krav är vanligt vid upphandling. Av de svarande kommunerna uppgav 76 procent av dem ställer denna typ av krav.
Fast uppföljningen haltar. Upphandlarna säger sig behöva mer kunskap, tid och stöd, inte minst politiskt stöd, för att kunna jobba med frågan.
Är resultatet väntat?
– Ja, det får man säga, säger Linda Scott Jakobsson, researcher och strateg för offentlig upphandling på Swedwatch som är en ideell förening och partipolitiskt obunden researchorganisation.
Resultatet stärker bilden av det Swedwatch fått indikationer på tidigare:
– Kommuner behöver mer stöd för att kunna ställa och följa upp krav på mänskliga rättigheter och schysta arbetsvillkor på ett bra sätt.
Mest brister det enligt Linda Scott Jakobsson vid uppföljningen. Hon pekar att det idag finns standardformuleringar för kravställan som en hel del kommuner använder.
– Det som framförallt kräver tid och kompetens är att följa upp kraven på ett bra sätt så att vi vet att de får önskad effekt.
Hon säger att det är angeläget att göra en riskanalys. Detta för att få veta när det är läge att ställa krav på mänskliga rättigheter och bra arbetsvillkor i leverantörskedjor som sträcker sig även utanför landets gränser samt hur kraven ska anpassas efter olika varugrupper och branscher:
– Det gäller att ha en helhetssyn och redan i ett inledningsskede av upphandlingen bestämma sig för vilka krav som ska ställas och hur de ska följas upp. Annars blir kraven lätt bara ett slag i luften.
Vad kan svenska kommuner göra för att vända trenden?
– Man kan börja i liten skala och välja ut några produktgrupper där man ställer krav. Sedan måste upphandlarna få utbildning, arbetstid och tydliga riktlinjer och ramar från beslutsfattarna, så att de vet vad som förväntas av dem.
Hon menar att ett nationellt samarbete för kommunerna, i likhet med landstingens arbete, också skulle vara önskvärt:
– Kommuner behöver ta hjälp och lära av varandra.
