2023 fanns 330 kommunala valfrihetssystem. I år är de 301 och endast 149 av landets 290 kommuner har minst ett valfrihetssystem. Bakom utvecklingen finns olika lokala förhållanden, men problemen med oseriösa aktörer har blivit ett tungt argument för att begränsa valfriheten.
Här finns en risk att vi blandar ihop två frågor: brister i själva valfrihetsmodellen och brister i det offentligas förmåga att kontrollera dem som verkar inom systemen.
För små företag har LOV inneburit något som den offentliga upphandlingen fortfarande har svårt att åstadkomma: låga trösklar in på offentligt finansierade marknader. Det är inte minst viktigt för kvinnors företagande. Många av de verksamheter där LOV fått störst genomslag finns just i kvinnodominerande branscher. Möjligheten att gå från anställd till företagare är därför också en näringspolitisk fråga.
Men valfrihet handlar inte bara om företagande. Det handlar också om kvalitet och om vem som får bestämma. I ett valfrihetssystem upphör inte konkurrensen när ett avtal tecknats. Utföraren måste fortsätta att förtjäna den enskildes förtroende. Möjligheten att välja – och välja bort – skapar ett konkurrenstryck som är lätt att underskatta.
Samtidigt går det knappast att diskutera valfrihet just nu utan att nämna SVT:s granskning av Arbetsförmedlingen. Granskningen visade allvarliga missförhållanden hos leverantörerna i Rusta och matcha – som finansieras med offentliga medel. Rusta och matcha regleras av den särskilda lagen om valfrihet hos Arbetsförmedlingen, som fungerar som en speciallag som gör LOV tillämplig på Arbetsförmedlingens arbetsmarknadspolitiska tjänster.
Det är lätt att efter sådana avslöjanden dra slutsatsen att själva systemet är problemet. Jag tror att det är fel lärdom.
SVT:s granskning visar att valfrihetssystemen utrymmer utmaningar. När många leverantörer verkar inom samma system ställs höga krav på det offentligas förmåga att följa upp, kontrollera och agera mot dem som inte lever upp till kraven.
Det gäller för övrigt lika mycket under offentlig upphandling. Bristande uppföljning är inte bara ett kvalitetsproblem utan också ett konkurrensproblem. Det seriösa företaget kalkylerar med kostnaden för att uppfylla kraven. Den mindre seriösa aktören kan i stället kalkylera med sannolikheten att ingen kontrollerar. När den senare strategin lönar sig har beställaren misslyckats.
Svaret på problemen borde därför vara effektivare uppföljning, bättre kontroll och förmåga att snabbt agera mot leverantörer som inte håller måttet – inte att använda bristerna som argument för att generellt begränsa valfriheten.
Kommunerna har naturligtvis rätt att göra sina politiska vägval. Men när LOV avvecklas får det konsekvenser. Trösklarna för mindre företag kan höjas, möjligheterna till företagande begränsas och den enskildes möjlighet att välja utförare minskar.
Fusk ska bekämpas och oseriösa aktörer ska bort. Men när kontrollen brister är mindre valfrihet fel svar. Det är de oseriösa aktörerna som ska tas bort ur systemen – inte valfriheten.
TEXT: Magnus Johansson, Företagarna
SM
Håller med och det gäller alla branscher.
Bristande kontroller och osystematiska uppföljningar är ofta anledningen till att oseriösa leverantörer uppstår och får fäste. Dessutom har bristande kontroller en betydande långsiktig effekt. Det sätter den sunda konkurrensen ur spel och slår ut alla seriösa leverantörer på sikt.
Erik
Jag håller med om att bristande kontroller är ett problem i sammanhanget. Bekymret med valfrihetssystemen är att dessa blivit tvång för vissa utförare. Regioner får helt enkelt inte välja om vissa tjänster ska utföras av någon annan än dem själva. För kommunerna har det istället blivit ett politiskt verktyg. Vissa bestämmer att det ska inrättas valfrihetssystem av ideologiska skäl, oaktat om tjänsterna utförs bättre av en annan aktör och oaktat om den egna verksamheten ens förmår följa upp den verksamhet som “läggs ut”. Min egen erfarenhet av att ha jobbat länge inom det offentlig, på senare år mer direkt med inköp och upphandling, är att det offentlig egentligen är en rätt okej utförare, men många gånger en helt värdelös beställare. Bekymret är att offentliga organisationer fortfarande är bemannad och uppför sig som “utförarorganisationer”, när de istället mer och mer blir beställare med allt vad det innebär. Att det ställer andra och nya krav på roller, mandat och organisation har jag då inte lyckats få en enda politiker att ställa upp på.