DÅ arbetade jag som en upphandlare som var ganska avskärmad från verkligheten i min verksamhet. Jag stod ganska långt från att påverka något som skulle bli en bra affär, och ännu längre från en förvaltning som sedan skulle ta emot mitt färdiga avtal.
När jag tänker på DÅ så skapar det i och för sig en tuff känsla i mig som nyutexaminerad, vrålhungrig men också lite rädd. Jag stod, trodde jag, trygg på mina ben och hade fått en ganska prestigefylld titel, tyckte jag.
Men jag minns också en tid då jag själv agerade kravställare i brist på sakkunnig. Det var extremt skrämmande, men även denna rädsla lindas in i något fint och häftigt som jag minns det.
Det här betyder inte att jag med åren nödvändigtvis känner mig mindre hungrig och mindre rädd inlindad i häftighet. Men en stor skillnad i känsla av trygghet, gemenskap och framdrift i arbetet har skett. Vad beror då detta på, har jag bara blivit äldre och visare?
Nej, jag tror att denna skillnad i känsla inte bara har att göra med mängden år mellan mitt DÅ och mitt NU, utan kort och gott all den utveckling som skett runt omkring mig. Det slog mig att alla olika roller, som jag är i så stort behov av i mitt yrke för att kunna göra det allra bästa jobbet, nu verkligen finns där.
Ni fanns säkert där tidigare också, men då arbetade vi kanske snarare med olika frågor inom vår expertis. Jag är säker på att alla gjorde sitt bästa, men i sin egen fyrkant. Det hände nog något där mellan mitt Då och mitt.. ja ni fattar. Men vad var egentligen den stora förändringen?
”Och han lade sin hand på barnet och sade… Varde kategoristyrning!”
Ett modeord kan tyckas, ”det går troll i kategoristyrning” är en annan jag hört passera. Men om vi en gång för alla struntar i vad det bör kallas och fokuserar på vad vi kan uträtta med hjälp av detta verktyg. Då blir jag glad över att jag, trots några väldigt trötta ”ge upp nu” småbarnsår senare, fortfarande arbetar med offentlig upphandling.
Att som upphandlare NU få fokusera på ett eller några unika områden inom min verksamhet är fantastiskt. Att få chansen att bli kunnig inom området och samtidigt ha kollegor från juridik, ekonomi med flera som kan samma sak.
Vi pratar helt plötsligt samma språk. Helt plötsligt klev jag ur administratörsbubblan (inte helt kanske) och blev en upphandlare som man från verksamheten kunde lita på, för jag fanns där och jag fattade grejen.
Alla er som jag inte visste att jag behövde, och som förhoppningsvis behövde mig, fick en chans att samarbeta. Inte bara i den enskilda affären, utan större och mäktigare. I kategorier!
Jag har tagit mitt DÅ med mig under armen, och klivit in i en helt ny upphandlarvärld, NU!
Ingrid Hammarstrand
upphandlare
