Det är svårt att nå framgång vid överprövningar med invändningar om jäviga tjänstemän (se till exempel Kammarrätten i Göteborg mål nummer 2967-13). Bevisbördan har i stort sätt legat på leverantören att visa att ”jävigheten” har lett till att någon av de grundläggande principerna trätts för när.
Att ”bevisa” att en jävig person vid till exempel en utvärdering har tagit ovidkommande hänsyn har dock inte låtit sig göras särskilt lätt. Den färska domen ifrån Kammarrätten i Stockholm kommer förhoppningsvis att ändra på denna praxisutveckling (Kammarrätten i Stockholm mål nr 6449-17).
Genom domen flyttar kammarrätten bevisbördan tillbaka till myndigheten, där den rätteligen bör ligga. Den klagande parten hade inkommit med en stor mängd skriftlig bevisning och uppenbarligen genomfört ett gediget ”grävjobb” för att konstatera de otillbörliga kontakterna mellan myndigheten och vinnande leverantör. Att enskilda näringsidkare ska behöva bedriva eget detektivarbete för att kunna förhindra jäv inom offentlig upphandling anser jag dock inte vara en rimlig reglering.
Det faktum att många myndigheter väljer att ta fajten när de blir anklagade för jäv i genomförda upphandlingar i stället för att frivilligt göra om upphandlingen är i sig också oroväckande.
Det är ett lands skyldighet att tillse att förtroendet för myndigheterna upprätthålls och därför behöver jävsreglerna för offentlig upphandling stärkas ytterligare.
I Sverige gillar vi inte att prata om jäv, korruption och svågerpolitik. Utgångspunkten verkar vara att sådant inte existerar i Sverige, utan endast i mindre utvecklade länder. Eftersom problemet inte existerar behöver man således inte heller ha kraftfull lagstiftning avseende det, eller ännu mindre prata om det?
Ett system är dock bara så starkt som sin svagaste länk och det mest problematiska med att inte reglera jäv inom offentlig upphandling på ett tydligare vis är att det går ut över de duktiga, engagerade och professionella upphandlare som finns runt om i Sverige. En enda misstanke om jäv, där känslan är att frågan inte tas på tillräckligt stor allvar, ödelägger arbetet av tusentals felfritt genomförda upphandlingar.
I dagsläget är det inte straffbart att vara jävig i samband med offentlig upphandling. Om jag ger min bror ett felaktigt bygglov för ett plank så kan jag dömas till fängelse, om jag tilldelar hans bolag ett tiomiljarderskontrakt däremot, så går det inte. Är det verkligen rimligt?*
Jag tycker inte det.
Utöver den straffrättsliga aspekten så innebär även bristen på en tydlig jävsreglering avseende offentlig upphandling att det finns ”luckor” i regleringen för vissa upphandlande myndigheter. Regeringen anser att jäv redan är reglerat genom förvaltningslagen och kommunallagen. Men de gäller dock inte för samtliga. Vad gäller för dessa upphandlande myndigheter? Är jäv där ok?
Det behövs ett helhetsgrepp för att motverka korruption, svågerpolitik och jäv i offentliga upphandlingar. Offentlig upphandling omsätter åtminstone 600 miljarder per år och är en stor del av det allmännas kontakt med näringslivet. Det är en allt för viktig bransch för att lämnas så pass oreglerad som den är i dag när det gäller dessa viktiga frågor.
Till en början ska det dock bli intressant att se hur denna nya praxis ifrån kammarrätten kommer att hanteras. Kommer vi att få se fler domar av samma slag? Kommer fler prövningar av jäv nu ske? Ingen vet förstås, men det ska bli oerhört spännande att följa utvecklingen.
* Jag utgår här ifrån jävsregleringen och bortser från annan straffrättsligt ansvar såsom mutbrott, bedrägeri eller trolöshet mot huvudman.
Sten Lövrup
jurist och ansvarig för offentlig upphandling på Jansson & Norin
