Därför behövs konkurrensen

Ni har alla sett filmen Bambi. Alltså Walt Disneys version från 1942 av Felix Saltens bok från trettiotalet.

Att referera till Bambi har blivit en del av vår kultur. Vi brukar skoja om att ”skjuta Bambi” eller vi pratar om att någon betedde sig som ”Bambi på hal is.”

Men vare sig vi nöjer oss med att se filmen eller läsa boken finns det en alternativ tolkning än att se den som en civilisationskritisk skildring av människan som ett hot mot djuren och naturen. En variant är att också uppfatta den som en påminnelse om den fria konkurrensens konsekvenser.

Det fina med konkurrens är inte att två företag gör samma sak och hela tiden försöker överträffa varandra för att vinna kundernas gunst.

Visst. Det är en stor fördel med konkurrensen. Att de olika aktörerna hela tiden håller sig på tå för att inte kunden ska vända på klacken.

Men vi vet alla att det hela tiden finns risk att konkurrenterna söker ett indirekt samarbete för att upprätthålla en marknadsbalans.

När alla musikaffärer i staden har sommartider och öppnar klockan 12 vet vi att det antagligen tagits en pilsner i våras där det slöts en överenskommelse som skulle rädda några trygga semesterveckor.

Det fina med konkurrensen är i stället den potentiella risken att det kommer in en predator och äter upp alla som ligger på företagssofflocket. Blotta hotet om att något sådant skulle kunna inträffa räcker.

Adam Smith sade:

”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna.”

Det är ett citat som ofta används i syfte att reglera marknader – så att en kraft som anses vara så ädel att den står ovanför det simpla företagandets gnidighet kan ta över. Men Adam Smiths citat är stympat. Han tillade nämligen också:

”Det är visserligen omöjligt att förhindra sådana sammankomster genom någon lag som både vore möjlig att verkställa och möjlig att förena med frihet och rättvisa. Men även om lagen inte kan hindra att människor som tillhör samma yrke någon gång kommer samman bör den inte göra något för att underlätta sådana sammankomster, än mindre för att göra dem nödvändiga.”

Det är ett varningstecken mot att försöka ”organisera” branscher så att ”järntrianglar” uppkommer, där branschföreträdare och experter låser in sig tillsammans med byråkrater och politiker som har likartade intressen. Då blir det mycket svårare för andra företag och politiker att få insyn i vad som egentligen händer.

Men åter till Bambi: Det filmen handlar om är att Bambi får lära sig att han aldrig kan vara helt säker. Det finns en predator som kan vänta bakom nästa buske. Därför måste den som vill överleva hela tiden hålla sig alert. Det finns inga garantier bakom ett tryggt stängsel.

På samma sätt fungerar den fria konkurrensen. Det är inte nödvändigtvis två konkurrerande företag som håller servicenivå och kreativitet hög, priser låga och väntetider korta. I den välfärdsstatliga sfären behövs det inte minst två vårdcentraler, två skolor eller två underleverantörer som konkurrerar med varandra. Det räcker med vetskapen om att ett nytt företag kan komma, för att de etablerade aktörerna ska skärpa sig.

Därför är det heller ingen större styrka i argumentet att det är slöseri med konkurrens, eftersom det skapar flera företag som gör samma sak. Det är inte den faktiska existensen av dubblerade strukturer som utgör konkurrensens kärna. Utan att företagen lär sig, precis som Bambi, att ständigt vara vaksamma. Det kan vänta en obehaglig överraskning ute i den solbelysta skogsgläntan för den som inte ser upp.