Många av oss företagare deltar i offentliga upphandlingar. Det handlar om alla möjliga varor och tjänster; från stort till smått och från stora till små mängder. Bredden är enorm och det handlar om mycket pengar.
Varje år utannonserar offentliga aktörer 18 500 upphandlingar till ett värde av drygt 800 miljarder kronor. Då är inte ens alla direktupphandlingar inräknade. En kommun upphandlar varor och tjänster för i genomsnitt 30 procent av sin budget. Det innebär att vad och hur myndigheten upphandlar har stor betydelse för näringslivet.
Att exempelvis en kommun upphandlar en vara eller en tjänst beror förstås på att den varken kan eller bör producera det själv. Det offentliga ska fokusera på sina kärnuppgifter och köpa in det som inte görs i egen regi men som är nödvändigt för verksamheten.
Eftersom varan eller tjänsten upphandlas så handlar det om ett område där upphandlaren troligtvis saknar tillräckligt med kunskap om ämnet. Det är liksom därför det upphandlas – för att någon annan som har kompetensen ska förse kommunen med varan/tjänsten.
Upphandlingar är alltså viktiga och bra, men det finns gott om utrymme för förbättringar i upphandlingsunderlagen. Dels är de ofta onödigt krångliga och för detaljerade för sitt syfte, vilket utesluter mindre företags möjligheter att lägga och vinna anbud. Dels finns det alltför ofta ett ensidigt fokus på pris. Detta är inte en optimal ordning.
Det ensidiga prisfokuset missgynnar både kvalitet och möjligheten till innovationer. Ibland, men fortfarande alltför sällan, får vi i anbuden beskriva hur vi vill utföra jobbet för att ge beställare mesta möjliga värde av utförd tjänst. Då kommer också de mer mjuka parametrarna att värderas — till nytta för alla parter. Fler borde arbeta så.
I synnerhet bland små och medelstora företag, så kallade SME, är innovationskraften stor, man skulle kunna kalla det ett signum för entreprenörens själ. Hade upphandlingarna riktat in sig på vilket resultat som önskades i stället för enbart pris, hade nya lösningar kunnat se dagens ljus.
Det är heller inte säkert att det i slutänden skulle bli dyrare, gungor och karuseller gäller även i detta sammanhang, men resultaten hade blir annorlunda. Och i 99 fall av 100 bättre.
De som upphandlar måste också bli bättre på att formulera och följa upp de krav som ställs. Ett exempel. Det är ganska vanligt att det i upphandlingsunderlagen specificeras vilken typ av verktyg, bilar eller maskiner som ska användas, oftast handlar det om en viss miljöprofil såsom vilken typ av bränsle som ska användas eller hur gamla redskapen får lov att vara. Det kan också handla om att ha medarbetare/utförare med en viss utbildning eller certifiering.
Som anbudsgivare uppgraderar vi då maskinparken eller personalstyrkan, vilket för en småföretagare kan kosta ganska rejäla belopp. Sen har vi ändå kunnat se att det inte alls är personer eller maskiner med denna profil som används när arbetet satts i gång. Bristen på uppföljning leder förstås till en osund konkurrens och en ojämn spelplan för oss företagare.
Till syvende och sist handlar detta om hur vi förvaltar medborgarnas skattepengar, samtidigt som det offentliga ska förses med en god kvalitet på det som upphandlas. SME-företagen kan spela en ännu viktigare roll i detta än vad de tillåts i dag.
Så låt upphandlingsunderlagen innehåll vissa grundkrav och överlåt till anbudsgivarna komma med inspel och förslag. Då kan vi verkligen prata om innovation, omställning och ökad kvalitet – och mena allvar.
Karl Johan Börjeson
Protrain, Mjölby
Daniel Schönström
S-Schakt, Hörby
