1995 fick jag frågan om jag inte ville byta bana och satsa på offentlig upphandling. Erbjudandet kryddades med att det inte alls var osannolikt – ja, det var rent av mycket troligt – att offentlig upphandling var ett framtidsyrke. Jag hade då ingen förmåga att bedöma framtidsutsikterna men jag gjorde ändå mitt val, ett val jag aldrig har ångrat.
Jag tänker ibland på det lockbete som agnades för mig. Offentlig upphandling, en framtidsbransch. Jo, jo. Nog har det hänt mycket inom yrket under åren som gått och nog har upphandlarna fått en mer betydelsefull roll. Men förändringarna märks inte på ledningsnivå i de offentliga organen. Politiker och myndighetschefer måste inse vilken strategisk funktion upphandlingen borde ha.
Den offentliga upphandlingen sägs årligen omfatta 500 miljarder kronor. Det är ingen liten summa, för att uttrycka det försiktigt. Upphandlingen ska ske på sådant sätt att inte minst små och medelstora företag har en möjlighet att vara med och leverera såväl varor som tjänster.
För stora delar av det lokala näringslivet är de offentliga köparna av stor betydelse. Av och till framhålls den offentliga upphandlingens strategiska roll för att stimulera närings-
livet att vara på framkant och nyskapande.
Till det har vi en snabb utveckling mot att allt mer av offentlig service utförs av privata entreprenörer. Det som länge har varit det normala inom det tekniska området blir nu allt vanligare i vård, omsorg och utbildning. Vi kommer troligen också att få en ny lag, Lagen om valfrihet (LOV), som skapar nya möjligheter på det här området. Allt det här kräver en omfattande insats av upphandlarna.
Det borde vara uppenbart att den offentliga upphandlingen har blivit en allt mer strategisk verksamhet. Det gäller inte minst i kommuner och landsting. Men syns det för ledningarna? Ger det avtryck i organisationen, i personalpolitiken, i rekryteringsarbetet eller i satsningarna på kompetensutveckling?
Förbättrad konkurrens, bättre upphandlingsprocesser och kanske också ökad kompetens hos upphandlare och leverantörer skulle kanske kunna medverka till lägre priser. Lek med tanken på minskade kostnader på blygsamma en procent. Om siffran 500 miljarder för den samlade offentliga upphandlingen är någorlunda korrekt, innebär en effektivare upphandling om en procent att fem miljarder kronor skulle frigöras för andra ändamål.
Om återigen blygsamma en procent av den frigjorda summan, en tiondels promille av den samlade upphandlingsvolymen, satsades för att stärka kompetensutvecklingen hos oss upphandlare skulle vi kunna disponera femtio miljoner kronor till detta. Inte heller det är en liten summa.
Femtio miljoner till kompetensutveckling för de verksamma i en framtidsbransch. Det kunde väl vara något, så där till att börja med.
