Om fokus förskjuts från att upphandlingar ska tjäna pengar åt skattebetalarna till att handla om överklaganden och rättsliga processer är det olyckligt.
Upphandlingar ska handla om ekonomi och välfärd, inte juridifiering och rättshaverism.
Därför är det intressant att lyssna på förslaget från Christina Ramberg, juristprofessor vid Handelshögskolan i Göteborg, om att LOU borde avskaffas. Hennes argument är ungefär så här: Det viktiga är principen om effektivitet. Skattebetalarna vill ha pang för pengarna. Administration och kostnader måste minska.
Det är lätt att hålla med. Förvisso är det vi kallar ”byråkrati” tänkt att garantera att reglerna följs och rättssäkerheten garanteras. Men det kan ibland faktiskt också vara så att förvaltningar som vi vant oss vid ibland kan avskaffas utan att världen går under.
Vi vet att modeller som bygger på regelstyre, där det finns en kaninbibel att sätta i handen på alla involverade, dras med ett systemfel: Det är alltid svårt att skriva regler som kan täcka alla problem och som sedan kan tolkas lika överallt.
Regelstyret ska därför alltid utvärderas gentemot den andra modellen, där vi litar på starka professioner. Yrkesstolta personer som i kraft av sin kompetens får mindre av detaljinstruktioner, men i stället grundläggande mål fastlagda, som de sen försöker uppnå efter bästa förmåga.
Där lagen tar slut får förnuftet ta vid..
Den svenska modellen har varit att gå den senare vägen. Vi har föga fördragsamhet med byråkrati. Våra förvaltnings-apparater har alltid varit hyggligt vettiga. Vi har aktat oss för detaljreglering som ängsligt försöker rätta sig efter varje enskild händelse i verksamheten, eftersom sådana system blir tungrodda.
Det enklaste är således en princip om effektivitet, men inte en klåfingrig kontrollapparat som drar till sig allt mer personal.
Här följer Ramberg en gammal svensk tradition som allt oftare konfronteras med en kontinentaleuropeiska modellens tilltro till starka byråkratier, hög grad av juristinflytande och tröghet i förvaltningen.
Ramberg har också andra argument för sin sak, som att om upphandling sker under större frihet så fostrar det ett effektivt ansvarstagande. Inköpssidan kan, om den inte regleras alltför tungt, uppvärderas i anseende och därmed få mer inflytande.
Med utgångspunkt från insikten om att ”förtroende” är en viktig faktor för ett framgångsrikt samhälle, som befrämjar effektivitet och bekämpar korruption, menar hon att ett ökat förtroendekapital för upphandlarna i offentlig sektor skulle leda till bättre resultat.
Med lågt förtroendekapital för en grupp kommer också behoven av ständig granskning, strikta regler, inspektioner och olika signaler om att ”vi litar inte på er”. Det dödar egna initiativ och leder till att fokus ändras från ”bra affär” till ”regeluppfyllnad”.
”Några kan försöka leva utan LOU så får vi se hur det går”
Dagens system har en kostsam administration och belastar skattebetalarna mer än vad motsvarande uppgifter i privat sektor gör. Ramberg menar exempelvis att inköpare i privat sektor fått mycket högre status. De är centrala spelare nära företagsledningarna. Tyngdpunkten har förskjutits, förr var säljarna kungar, nu är det inköparna.
På den offentliga sidan är det fortfarande inte lika självklart att uppköparna har den status som deras viktiga uppdrag borde skänka dem. Här måste det ske en ändring och en avskaffad LOU är en väg att gå, menar Ramberg.
Nu är hon ändå ganska modest. Hon tycker det vore bra med lite experiment. Några kommuner kan försöka leva utan LOU så får vi se hur det går. Det ska förstås finnas insatser för att hjälpa uppköparna, sådant som riktlinjer, manualer och processtöd. Men världen kommer inte att rasa samman för att en lagsamling försvinner och lämnar människorna ensamma med sitt förnuft och sin moraliska förmåga.
Låt oss pröva. All politik bör vara experiment. Annars koagulerar samhället.
