Konkurrensverkets initiativ med ställningstaganden ska ses i ljuset av att myndighetens tolkning av upphandlingslagarna har fått en allt mer marginell betydelse för domstolarnas bedömning.
Det fanns en tid då förvaltningsdomstolarna i överprövningsmål ofta efterfrågade och beaktade Konkurrensverkets uppfattning. Att så sker är en allt sällsyntare företeelse.
Det får förmodas att det är Konkurrensverkets förhoppning att initiativet med ställningstaganden, som inte på något sätt är bindande, ska vända denna utveckling.
Och det började ju så bra för Konkurrensverket. Konkurrensverkets första ställningstagande publicerades i december 2018 och behandlade frågan om anskaffningar mellan statliga myndigheter. Utredningen var gedigen och innehöll en pedagogisk genomgång av de regelverk och prejudikat som var av relevans.
Konkurrensverkets bedömning var tydlig – det finns ingen skyldighet för statliga myndigheter att tillämpa upphandlingslagstiftningen vid anskaffningar från varandra.
Konkurrensverket publicerade i slutet av juni 2019 sitt andra ställningstagande.
Denna gång tar Konkurrensverket sig an EU-domstolens omtalade avgörande i mål C-216/17, Coopservice. I målet uttalar EU-domstolen bland annat att det är uteslutet att upphandlande myndigheter underlåter att ange kvantiteten av de varor eller tjänster som kommer att kunna beställas enligt ramavtalet.
Vi kan dessvärre konstatera att några klargöranden av rättsläget för svenska förhållanden uteblivit i Konkurrensverkets ställningstagande. Någon ny vägledning utöver vad som direkt kan utläsas EU-domstolens dom finns inte.
Ställningstagandet är snarast ett vanligt rättsfallsreferat av Coopservice, med citat av bestämmelserna om ramavtal. Först på sidan åtta i det tio sidor långa dokumentet kommer verkets bedömning och analys.
Bedömningen är kortfattad och saknar en djupare analys. Bedömningen innehåller i stället mest rena självklarheter. Konkurrensverket uttalar exempelvis att myndigheternas takvolym måste vara rimlig och proportionerlig.
Vi undrar om någon upphandlare i Sverige verkligen måste upplysas om att takvolymen inte får vara orimlig eller oproportionerlig. Vad Konkurrensverket menar vara rimligt får läsaren aldrig något svar på. Är det en skillnad om 20 procent från den verkliga volymen, eller 50 procent? Och vad gäller när uppskattningen är särskilt svår att göra?
Vi applåderar Konkurrensverkets initiativ med ställningstaganden. Men för att intentionerna med initiativet ska förverkligas måste ställningstagandena underbyggas av en gedigen, välarbetad utredning med en analys som ger svar på frågor som Upphandlingssverige ställer. Att producera rättsfallsreferat duger inte.
