Svenska modellen skapar dynamik

Så här i skuggan av finans- och bankkriser finns det anledning att påminna om poängen med en marknadsekonomi.

Marknad innebär fri konkurrens och tävlan mellan producenter och konsumenter. De gamla etablerade företagen ska hela tiden känna flåset i nacken från utmanare. Företag ska utmanas och falla samman om de inte pallar trycket.

Ur det här perspektivet är konkurrens och konkurs välsignelser. Den moderna marknadsekonomins skyddshelgon är Joseph Schumpeter, vars ideal var en ekonomisk ordning som präglades av ”skapande förstörelse”.

Statens uppgift blir därmed att försöka hålla trösklarna in på marknaderna så låga som möjligt för utmanande företag. Entreprenörerna ska ha så stora möjligheter som möjligt att slå sig in och ta kamp mot etablissemanget.

Alternativet till den här dynamiska och turbulenta ordningen är en dirigerad ekonomi där varje förändring kräver noggrann planering och förankring. Den planekonomiska ordningen släpper inte en jävel över bron som inte har klara papper med vederbörliga myndigheter.

I teorin låter det förstås bättre att planera nya teknologiskiften så att vi slipper en massa slöseri med resurser. Men tyvärr har det visat sig att den typen av stabila utvecklingsprojekt har en tendens att gå käpprätt åt helvete.

Hur är det då med den marknadsekonomiska turbulensen på det område som domineras av offentlig sektor? Borde inte ”skapande förstörelse” också gälla dagis, skolor, parkskötsel och äldreomsorg?

Här har svaren varierat lite beroende på vem vi har frågat.
Några har efterlyst en fri marknad på alla områden. Om det finns ett behov av vård, skola och omsorg kommer också entreprenörerna att skapa alternativ även för det. De som levererar något dugligt blomstrar, andra går under. Och kunderna följer efter.

Andra har sagt sig vilja ha en total statlig reglering av det som ligger människor närmast in på skinnet. Företagen kan konkurrera om tvålmärken och överrockar, men ge tusan i att utnyttja att barn behöver utbildning eller att senildementa har behov av hjälp.

Kampen mot de här ytterligheterna är som tydligast när det gäller sjukvården. Några tycker att det är självklart att en bra medicinsk innovation ska kunna rasslar ner i skaparens fickor i form av pengar. Andra tycker att det är vämjeligt att kunna tjäna pengar på att folk blir sjuka.

Den svenska modellen har blivit en sådan här lagomkompromiss mellan de här ytterligheterna.
Medborgarna i ett marknadsekonomiskt samhälle måste ha en grundläggande privat trygghet. Turbulensen i näringslivet är helt i sin ordning, men ska inte tillåtas smitta trygghetssystemen. Vi kan stå ut med att tandkrämsföretaget går i konkurs, men inte att våra barns skola gör det.

För det första kommer folk i en sådan ordning att acceptera dynamiska förändringar om de vet att de har sin välfärd hyggligt säkrad genom ett offentligt system. Den skapande förstörelsens konsekvenser ska isoleras till näringslivet och inte tillåtas föröda enskilda människors liv. Vi blir därmed inte lika konservativa.

För det andra kan välfärdssystemet mycket enkelt motiveras med marknadsekonomiska argument. Det är ett försäkringssystem med maximal riskspridning. Hela nationen återförsäkrar varandra. Vi blir därmed mer riskbenägna och kreativa.

För det tredje innebär kompromissen mellan total marknad och helstatlig kontroll att vi under kontrollerade former kan släppa in marknadsmekanismerna även i välfärdssystemen.