Offentliga upphandlare kontrollerar stora inköp som kan styra hela marknaden mot mer hållbara alternativ. Tyvärr leder upphandlingar som enbart fokuserar på lägsta pris ofta till undermåliga produkter och en fortsatt belastning på våra hav – något vi inte har råd med. Offentliga upphandlare måste därför ställa tydliga och långsiktiga hållbarhetskrav för att skapa verklig förändring för en hållbar fiskindustri.
På Nordiska Klimatdagen pratar vi gärna om koldioxidutsläpp och elbilar. Men det tysta klimatlarmet hörs under ytan. Östersjön och världshaven befinner sig i akut kris – och ändå fortsätter vi att kalla fisk ett hållbart livsmedel. Det är en paradox som inte längre går att försvara.
Fiskens kvalitet – en spegel av havens tillstånd
Faktum är att både fiskens kvalitet och havens tillstånd försämras samtidigt. Globalt är idag drygt 95 procent av alla kommersiella fiskbestånd antingen maximalt utnyttjade eller överfiskade. Och en stor del av de fiskprodukter som säljs i dagligvaruhandeln och via grossister består endast av 40–60 procent riktig fisk, resten är stärkelse, fyllnadsmedel och billiga tillsatser. Ändå marknadsförs den som både näringsrik och klimatsmart.
Den ohållbara fiskresan
Den fisk som säljs har ofta gjort en global omväg: fångad i sydvästra eller nordöstra delen av Stilla havet, för att sedan rensas och fileas i Kina innan den paneras, bearbetas och paketeras i Polen för att transporteras till svenska butiker. Det är en logistisk absurditet med stor klimatpåverkan – dold bakom gröna märkningar och välformulerade etiketter. Samtidigt har industrin förvandlat fisken till en lågprisprodukt, där innehållet har förlorat sin koppling till havet den en gång kom ifrån.
Offentlig sektor och näringslivet – tillsammans för hållbara livsmedelsinköp
Alla har vi ett ansvar för en hållbar framtid, men offentliga upphandlare och näringslivet spelar särskilt viktiga roller i att driva systemförändringar. Offentliga upphandlare kontrollerar stora inköp som kan styra hela marknaden mot mer hållbara alternativ.
Tyvärr leder upphandlingar som enbart fokuserar på lägsta pris ofta till undermåliga produkter och en fortsatt belastning på våra hav – något vi inte har råd med. Offentliga upphandlare måste därför ställa tydliga och långsiktiga hållbarhetskrav för att skapa verklig förändring.
Fem vägar till friskare hav genom hållbara inköp:
Öka andelen växtbaserade alternativ
Välj miljömärkta produkter
Ställ krav på transparens från leverantörer
Upphandla med fler kriterier än pris
Ola Secher, kock och dykare med över 25 års erfarenhet, startade Nothing F!shy för att förändra branschen efter att ha bevittnat havens och fiskens försämrade tillstånd. Nothing F!shy erbjuder växtbaserade fiskalternativ med samma textur som riktig fisk – helt utan överfiske, mikroplaster och klimatpåverkan.
Företaget samarbetar med plattformen FoodBeat, som medgrundats av Gustav, som länge arbetat med hållbar mat i Sverige. FoodBeat hjälper offentliga kök och företag att fatta klimatsmarta inköpsbeslut genom att erbjuda verktyg och vägledning som synliggör miljöpåverkan och främjar hållbara alternativ.
Tillsammans arbetar Nothing F!shy och FoodBeat för att skapa en reell och långsiktig förändring inom livsmedelsindustrin – för klimatet, havens och konsumenternas hälsa.
Dags för en ny sanning
Vi står inför ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att gömma oss bakom illusionen om den nyttiga fisken – eller så bygger vi nästa generations livsmedelssystem på fakta, innovation och ansvar. Politiken måste skapa incitament för omställning. Näringslivet måste investera i nya lösningar. Och vi som konsumenter måste kräva transparens gällande vad fisken faktiskt innehåller – och vad den kostar våra hav.
Haven är inte oändliga – de är livsviktiga. Ändå har vi redan förlorat mycket tid på att upprätthålla en illusion.
Det är dags att vi slutar kalla fisk hållbar – och börjar rädda haven på riktigt.
TEXT: Ola Secher, grundare Nothing F!shy
Gustav Johansson, COO på FoodBeat och grundare av Jävligt Gott
TEXTEN ÄR UPPDATERAD 11 NOVEMBER.
Alexander
Ännu en person som vill vara duktig utan att lämna ett konkret exempel, hur vill du att offentlig verksamhet ska utvärdera dessa upphandlingar?
”it’s ok to eat fish, cus they don’t have any feelings” – Kurt Cobain
Charlotte
Är det någon som utvärderar med lägsta pris om det inte gäller ett inköp av en typ maskin? Jobbar själv som offentlig upphandlare och lägsta pris är väldigt ovanligt. Det här handlar om okunskap om offentlig upphandling!
Dessutom är det beställaren som ställer kraven inte upphandlaren…
Per
Absolut. Lägst pris är oslagbart om man inte vill kompromissa om kvaliten, möjligen med undantag för att fast pris är ett ännu bättre alternativ om man vill ta bort priskonkurrensen helt och enbart fokusera på kvalitet.
Lägst pris innebär att avtal tilldelas den leverantör som ger förväntad (nödvändig) kvalitet till lägst pris. Den kvalitet vi förväntar oss ska alltid uttryckas i obligatoriska krav. Den kvalitet som inte är nödvändig men som vi är beredda att betala lite mer för kan uttryckas som mervärden (tilldelningskriterier). Att en viss kvalitet utgör ett mervärde innebär också att vi kan tänka oss att avstå från den (kompromissa om den) om priset är tillräckligt lågt.
G
Håller med, Per. Om implementerat korrekt i upphandlingen så är lägsta pris många gånger den bästa modellen. Håller även med om att fast pris (enbart konkurrens om kvaliteten) tyvärr är en lite bortglömd modell.
Sen har ju Charlotte rätt i att det är organisationens beställare/avtalsägare som ska ställa kraven och inte upphandlaren (som dock ska se till att kravställningen blir adekvat utifrån upphandlingshantverket).
Måns Weimarck
Hej artikelförfattaren!
Offentliga myndigheter kommer alltid att köpa den billigaste lösningen på det behov man har, med referens till de krav man har ställt på den. Samma gäller företag, annars vore det inte köp utan välgörenhet.
Fokus är i stället vilka krav man ska ställa på den vara man vill köpa. Det företag som uppfyller kraven till lägsta pris är det som kommer att vinna, alltid. I din text skriver du återkommande om ”den offentlige upphandlaren” och dennes roll. Den är oväsentlig. Upphandlaren genomför en upphandling enligt de krav som myndigheten har. Det är alltså de offentliga organisationerna du ska nå med dina förslag. Det är generaldirektörer, verkställande direktörer eller personer som arbetar med sådana frågor under dem. Upphandlaren är inte din målgrupp. En upphandlare har inte möjlighet att självständigt besluta att myndigheten ska ta vissa hänsyn eller justera kravspecen för en vara. Bara så du riktar din energi rätt.
Amanda
Håller med ovan, och att fortsätta spä på fördomar kring att en utvärderingsmodell med lägsta pris (när faktiskt pris i många fall är det som är rimligt att utvärdera på, förutsatt att kravspecifikationen sitter rätt) inte tar någon hänsyn till kvaliteten alls gör inte arbetet lättare. Men i övrigt bra att belysa hållbarhetsperspektivet!