Ett saknat upphandlingskrav som kostar mer än pengar

När en kommunal upphandlare skriver förfrågningsunderlag för livsmedel kan hen ställa krav på djurskydd, klimatavtryck och geografiskt ursprung. Det hen inte kan kräva – eftersom informationen inte existerar i någon redovisningsskyldig form – är en förteckning över vilka bekämpningsmedel som använts för att producera varorna. Jordbruksverket konstaterar att detta ”kan inte du som konsument se på produktens märkning”. Det gäller även för den professionella inköparen.

Naturskyddsföreningens färska granskning av 50 konventionella livsmedel visade att 37 innehöll bekämpningsmedelsrester, däribland PFAS-ämnen och substanser misstänkta för att påverka hormonsystem och fortplantningsförmåga. De är samma ämnen som forskningen förbinder med utarmningen av pollinatörer och fågelarter i jordbrukslandskapet. Kemikaliebelastningen på matbordet och på ekosystemen har samma källa.

Offentlig sektor serverar dessa livsmedel till barn i förskola och skola dagligen, i årtionden framöver. Barn är en särskilt exponerad grupp: de konsumerar mer mat och dryck i förhållande till sin kroppsvikt, och är därför känsligare för så kallade cocktaileffekter: den samlade påverkan av flera substanser i samma måltid. Den effekten saknar i dag erkänd beräkningsmodell. Att varje enskilt ämne klarar godkänd nivå är ett svar på fel fråga.

EU:s miljökommissionär Jessika Roswall lät testa sitt eget blod förra året. Resultatet: positiv för sex PFAS-ämnen, varav tre klassade som toxiska för reproduktiv hälsa. Inte som ett undantag, utan som en illustration av hur genomgripande exponeringen redan är i befolkningen.

Den offentliga sektorn är inte utan handlingsutrymme. Tvärtom: kommuner och regioner är sammantaget landets största livsmedelsköpare. När de ställer krav – på ursprung, på etik, på undersökta kemikalier – skapar det marknadstryck uppifrån som inga konsumentkampanjer kan matcha. Allergenreglerna är ett relevant prejudikat: obligatorisk ämnesredovisning visade sig inte skapa förvirring, utan ökad tydlighet.

Livsmedelsmärkning regleras på EU-nivå och låter sig inte ändras av enskilda medlemsstater. Men upphandlingslagstiftningen är nationell. Och Sverige har tidigare visat att påtryckningar fungerar: vi drev på begränsningar av PFAS-bekämpningsmedel i EU och Danmark återkalllade sex godkännanden redan 2025. Politisk vilja översätts till rättsliga åtgärder när den finns.

Upphandlare bör inte tvingas välja mellan ekologiskt till merkostnad och konventionellt utan insyn. Det hålet måste fyllas, och offentlig sektor kan själv börja pressa på.

Tre åtgärder som krävs nu:

1. Kommuner och regioner inför redovisning av bekämpningsmedelsanvändning som obligatoriskt upphandlingskrav i livsmedelskontrakt. Det skapar ett omedelbart marknadstryck från den aktör som har störst inköpsmakt.
2. SKR driver frågan om nationell märkningsstandard i remissvar och EU-kontakter, med livsmedelsinformationsförordningen som rätt forum för en varaktig lösning.
3. Livsmedelsverket får i uppdrag att utarbeta en teknisk standard för hur befintliga registreringsdata hos yrkesanvändare kan göras sökbara och jämförbara i upphandlingssammanhang.

Den som upphandlar mat för det allmännas räkning bör kunna göra det med öppna ögon. Medborgarna förtjänar att veta vad de köper.

TEXT: Misha Istratov, miljödebattör, författare och ordförande för stiftelsen Artkrisen