I en debattartikel i Svenska Dagbladet riktar sju forskare inom nationalekonomi och rättsvetenskap kritik mot den standardiserade utvärderingsmodell som ingår i EU-kommissionens förslag till nytt regelverk för offentlig upphandling.
I förslaget ska kvalitet väga minst 30 procent i utvärderingen och i vissa upphandlingar minst 50 procent. Tanken är alltså att säkra ett tydligt genomslag för andra faktorer än pris.
Forskarna vänder sig mot en relativ viktningsmodell där poängen påverkas av de anbud som faktiskt kommer in.
Följden kan enligt forskarna bli paradoxal. Om anbudsgivarnas priser ligger nära varandra får kvalitet ett lågt ekonomiskt värde. Är prisspridningen stor blir samma kvalitetsskillnad betydligt mer värd.
Därmed är det i praktiken anbudsgivarnas priser – inte den upphandlande organisationen – som avgör vad kvalitet är värd.
Forskarna anser att problemet blir särskilt tydligt när offentlig upphandling ska användas för att främja exempelvis innovation eller miljö- och klimatmål.
Deras alternativ är så kallade mervärdesmodeller. Då bestämmer den upphandlande organisationen på förhand ett ekonomiskt värde på olika kvalitetsnivåer.
Värdet läggs till eller dras från anbudspriset vid utvärderingen. Forskarna vill att sådana modeller ska vara huvudregel.
Inköparen
Det är av största vikt att forskarnas budskap framförs till beslutsfattare på såväl nationell som EU-nivå!! Att i förordningen ”spika” vikten för kvalitativa kriterier bevisar att dess ”författare” inte har fattat ”galoppen” hur kvalité köps till bästa förhållande mellan pris och kvalité. Alltså genom tillämpning av en mervärdesmodell som utifrån aktuellt behovs grundkrav ta ställning till / indentifiera om det finns / behövs konkreta (”on/off”) önskvärda utvärderings- och uppföljningsbara egenskaper (tilldelningskriterier) som vore bra att ha utöver grundkraven. Om så är fallet – Ta ställning till hur mycket mer man är beredd att betala för sådana egenskaper utöver grundkraven och utifrån detta fastställa dess mervärden som maximalt ska vara ”lagom” högt, dvs. varken för lågt eller högt. Det är naturligtvis inte det lättaste att få till en sådan balans, men den processen måste ”genomlidas” om man prompt vill tillämpa bästa förhållandet mellan pris och kvalité. Då mervärden är fiktiva pengar som dras av från anbudssumman för att fastställa vilket anbud som har lägst jämförelsesumma behövs ofta ytterligare drivkrafter för att minst utlovad kvalité ska bli levererad i kontrakten. Alltså i realiteten, förutom viten för bristande utlovade mervärdesegenskaper, ekonomiska incitament. Vad som är väsentligt att ”belöna” och hur mycket pengar det är värt har dock ofta stora likheter med tilldelningskriterier. Man måste alltså överväga huruvida det är lämpligt att leverantören belönas ”dubbelt” dvs både med fiktiva pengar i utvärderingen och med verkliga pengar i genomförandet samt förstås som alltid – Går det att följa upp det som genererat mervärde?! Om inte ska förstås aldrig bästa förhållande mellan pris och kvalité tillämpas! Vikten av uppföljning synes inte omnämnas i förordningsförslaget. ”Författarna” till det är tydligen i den felaktiga tron att lägsta pris = låg kvalité samt att bästa förhållande mellan pris och kvalité med ”spikade” vikter skulle vara det som generar kvalité. Hoppas att aktuell forskningsrapport bidrar till ”författarna” verklighetsanpassar förordningsförslaget, dvs åtminstone fimpar de ”spikade” vikterna.