“Innovationsupphandling kan rädda landsbygden”

Den offentliga sektorn upphandlar årligen varor och tjänster motsvarande drygt 15 procenr av Sveriges BNP eller för cirka 600 miljarder per år. Lagen om offentlig upphandling, LOU, är en mycket viktig reglering hur inköp från det offentliga ska gå till. Lagen ska bland annat förhindra inköp där inte alla kan vara med och lägga ett anbud. Lagstiftningen ställer dock inte allt för sällan till det för mindre och avlägset belägna orter

Ett spännande projekt pågår i Gävleborgs län med Inköp Gävleborg som huvudman, Innovationsupphandling ”X” med syftet att skapa en plattform där innovativa upphandlingsmodeller kan utvecklas och testas såväl praktiskt som teoretiskt innan de genomförs i ordinarie linjedrift. Ett annat syfte är att skapa en arena för möten mellan olika professioner/aktörer som inte alltid träffas naturligt utanför sina yrken och branscher.

För oss som vill ha utveckling och möjliggöra förändring är det ett mycket spännande projekt. För oss som bor på landsbygd eller i glesbygd kan det rent av vara en överlevnadsfråga, att framöver tillåta upphandling på nya sätt.

Tänk er en by med totalt 500 invånare, sex mil till närmaste centralort, där skolan, affären, äldreboendet lever under ständigt nedläggningshot, där företagande i vissa fall bara är möjligt en kort tid under året, där posten enligt gällande regler kan flytta ut sin utdelning till närmaste riksväg, ett par mil från bostaden i vissa fall. Byarådet jobbar inte bara i motvind utan mot storm och föreningslivet börjar klinga av!

Tänk er att matinköpen till skola och omsorg skulle ske lokalt i byns affär, som för närvarande är lönsam några månader varje år, att byarådet skulle sköta vissa transporter, att ortens restaurangägare, som för närvarande bara kan driva restaurangverksamhet några månader varje år, helt plötsligt skulle laga mat till skola och omsorg varje dag, Vilken bred plattform det skulle skapas för att kunna ha öppet och erbjuda lagad mat i olika former som dagens lunch/alacarte/catering för boende, besökare och förbipasserande. Vad skulle det betyda om ortens potatisodlare, en köttproducent eller liknande, kunde sälja närproducerat eller etablera sig på orten? Tänk om det gick att ordna så att de äldre som bor i de allra yttersta områdena på ett enkelt sätt kunde besöka byn, delta i föreningsliv, äta tillsammans eller till och med gå på restaurang, träffa sjuksyster och sjukgymnasten i andra lokaler än hemma. Behöver jag tillägga att de yngre som bor kvar helt plötsligt skulle få en framtidstro, en tro på att det kan skapas arbetstillfällen, även på landsbygden.

Jag är helt säker på att det går att skapa ett samarbete med posten som håller på att försvinna och nästan säker på att det går att involvera snöplogsentreprenören och sotarn i hela upplägget. En ”fixarfunktion” baserad på någon form av Rut-avdrag är självskriven i området.

Håll med om att det är värt ett försök att upphandla mat, tillagning och transport, på ett nytt sätt, där utgångsläget kan vara vad det kostar dag. Alternativet är förmodligen att ”byn” dör ut, inte bara i ovan beskrivna fall, utan på många ställen i Norrland och i Sveriges inland.

Konkurrens? Ingen blir nog gladare än byborna, om fler på sikt vill etablera sig i byn!

Roland Bäckman
Ordförande Inköp Gävleborg
Kommunstyrelsens ordförande i Ljusdal (S)