Det fokuseras för mycket på lägsta pris vid offentliga upphandlingar. Så låter det ofta från leverantörshåll, exempelvis från Företagarna och andra branschorganisationer.
Andra menar att problemet inte är priset i sig utan dåliga kravställningar – och att det går att upphandla hög kvalitet även med hård priskonkurrens.
Klart är att frågan om lägsta-pris fortsätter att engagera, inte minst bland Upphandling24:s läsare.
Artikeln ”Lägsta pris driver brottslighet” fick många kommentarer, både för sin rubriksättning och innehåll.
De flesta kommentatorerna betonade att problemet inte är lägsta pris i sig, utan bristen på kravställning och uppföljning.
”Det handlar som alltid om att den upphandlande myndigheten måste göra jobbet, alltså förstudien, kontrollen och att göra en kontinuerlig uppföljning”, skriver en läsare.
”Diskussionen om lägsta pris (att det kategoriskt och generellt är sämre eller i sig är förenat med särskilda risker) följer ett gammalt mantra i avsaknad av ett djupare resonemang, nyansering och förståelse”, kommenterar en annan.
En tredje stämmer in i kören:
”När oseriösa aktörer vinner beror det på svaga krav och utebliven kontroll, inte på prisparametern. Att skylla på lägsta pris är därför ett sätt att flytta fokus från det egentliga problemet: otillräcklig upphandlingskunskap och beställarkompetens”.
Men det finns också röster som ger en annan bild.
”Lägsta pris är en fast kvalitetsgräns där ribban ska sättas tillräckligt högt för att buset inte ska kvala in”, anser en läsare.
”Aldrig hört talas om onormalt låga anbud, att leverantörer tar in på karuseller vad de förlorar på gungor osv? Någonstans måste de få en affär. Sedan kan UM:s kontrollera, häva avtal osv, men avarterna finns. Som upphandlare kan du försöka motarbeta dem”, menar en annan.
Bra sammanfattning av debatten. Det som läsarkommentarerna lyfter fram är egentligen kärnan i frågan: problemet är inte prisparametern i sig utan att kravställningen är för svag och uppföljningen uteblir. Oseriösa aktörer vinner inte för att lägsta pris används, de vinner för att ingen kontrollerar att kraven faktiskt uppfylls. Hade myndigheterna gjort förstudien ordentligt och följt upp avtalen löpande skulle samma resultat kunna uppnås oavsett utvärderingsmodell.