Tre upphandlingsdirektiv ska bli en förordning, leverantörer ska få en väg in till alla Europas affärer och förhandling ska bli enklare att använda i offentlig upphandling. Samtidigt introduceras en europeisk preferens och kommissionen föreslås få befogenheter att komplettera regelverket genom delegerade akter. Det är ett omfattande förslag som nu ska förhandlas med rådet och Europaparlamentet.
Mottagandet har hittills varit försiktigt positivt. Förenklingar, större möjligheter att förhandla och satsningen på digitalisering med en gemensam ingång för leverantörerna välkomnas. Men bakom de positiva reaktionerna döljer sig flera principiella konflikter. Och medlemsstaterna är långt ifrån eniga.
Förordningsformen
Den första stridsfrågan gäller själva förordningsformen. En direkt tillämplig förordning kan minska skillnaderna mellan medlemsstaternas regelverk och underlätta den gränsöverskridande handeln. Samtidig begränsas det nationella handlingsutrymmet och nationella särregler måste ses över. Redan nu har en stor grupp medlemsstater, däribland Tyskland, Frankrike och Italien, motsatt sig att direktiven ersätts av en förordning.
Å andra sidan bygger mycket av kommissionens nya ansats just på förordningsformen. En återgång till direktiv skulle riskera att urholka de förenklingar som eftersträvas och samtidigt lämna fortsatt utrymme för både felaktigt och försenat genomförande i medlemsstaterna. Det är trots allt en del av problemen med dagens regelverk som reformen är tänkt att komma till rätta med.
En annan het fråga är den europeiska preferensen. I Public Procurement Act föreslås ingen generell skyldighet att gynna europeiska leverantörer. Samtidigt innehåller andra EU-förslag, bland annat Industrial Accelerator Act och European Innovation Act, mer långtgående preferenskrav. Här går åsikterna isär. Frankrike driver bland annat en tydlig linje för att stärka europeisk industri genom offentlig upphandling. Sverige har däremot, tillsammans med bland annat Finland och Irland, varnat för långtgående preferenskrav som riskerar att försämra konkurrensen och öka kostnaderna. Fråga är om EU kan förena dessa motstridiga ambitioner – eller om jakten på europeisk konkurrenskraft istället leder till mindre konkurrens, högre priser och i värsta fall brist på varor.
Även kommissionens möjligheter att anta delegerade akter lär väcka diskussion i förhandlingarna. Hur långt ska kommissionens befogenheter sträcka sig? För leverantörer och upphandlade organisationer är förutsebarhet minst lika viktigt som flexibilitet. Här finns inga tydliga nationella skiljelinjer, men risken är att förenklingen blir kortvarig och regelverket successivt byggs på med nya bestämmelser.
Gemensam digital ingång
En annan mycket välkommen del är satsningen på digitalisering och en gemensam digital ingång till den europeiska upphandlingsmarknaden. För leverantörer kan möjligheten att hitta upphandlingar, återanvända redan lämnade uppgifter och slippa hantera olika nationella system innebära en verklig förenkling. Att skapa ett sammanhängande digitalt system över nationsgränserna är ett omfattande och komplext arbete som kommissionen redan påbörjat. Ambitionsnivån är hög och förväntningarna likaså. Nu gäller det att säkerställa att digitaliseringen också leder till de utlovade förenklingarna. Lyckas man väl kan det bli en av reformens viktigaste och mest konkreta förenklingar.
Kommissionen har nu lagt sina kort på bordet. I förhandlingarna med rådet och Europaparlamentet ska medlemsstaternas skilda intressen jämkas samman, samtidigt som kommissionen kommer att försvara sina reformambitioner. Den stora utmaningen blir att förena alla dessa intressen utan att förlora reformens ursprungliga syfte. För om ambitionen är att förenkla offentlig upphandling får resultatet inte bli ännu fler regler att förhålla sig till.
TEXT: Magnus Johansson, Företagarna
