En vanlig orsak till att man delar upp material i indirekt respektive direkt är att det direkta materialet ses som mer verksamhetskritiskt och att inköpen av det har större påverkan på leveransen till företagets kunder. Inköpen av det direkta materialet är därmed viktigare och ska göras med större omsorg. Mot den bakgrunden tycker jag att uppdelningen är relevant även för offentliga köpare, även om en viss modifiering av sättet att tänka kan vara lämpligt.
Med inköp av direkt material (eller direkta tjänster) brukar avses inköp av material som ingår i produkten till slutkunden. I ett tillverkande företag kan det vara råvaror som används i produktionen. För en offentlig köpare tycker jag att man ska vidga begreppet något till att även omfatta många av de varor och tjänster som används i den upphandlande myndighetens kärnverksamhet, oavsett om de når en ”slutkund” eller inte. Dessa inköp har en direkt koppling till om organisationen ska lyckas uppfylla sitt uppdrag.
Med indirekt material (eller indirekta tjänster) avses inköp som inte har en direkt koppling till företagets eller myndighetens slutprodukt. För ett tillverkande företag kan det handa om städtjänster eller resebyråtjänster.
Vad som är att betrakta som direkt respektive indirekt material (tjänst) skiljer sig naturligtvis åt mellan olika organisationer och varje organisation måste göra sin egen uppdelning. För ett tjänsteföretag, till exempel ett hotell, eller en offentlig köpare i form av ett sjukhus kan en städtjänst vara att betrakta som en direkt tjänst tillskillnad från det tillverkade företaget som betraktar det som en indirekt tjänst. Syftet med uppdelningen ska vara att ge en övergripande bild som skapar förutsättningar för att avgöra hur arbetet ska organiseras och prioriteras och hur mycket resurser som ska läggas på de olika typerna av inköp.
