Maria Malmer Stenergard (m), suppleant i Civil-, Finans och Skatteutskottet, har ställt en skriftlig fråga till civilminister Ardalan Shekarabi (s) om de krav på kollektivavtal som regeringen lagt fram när de nyligen skickade nyligen ett utkast till lagrådsremiss. Den gällde miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn vid upphandling.
I utkastet till lagrådsremissen står det bland annat att ”En upphandlande myndighet ska, om det är behövligt, ställa särskilda arbetsrättsliga villkor för fullgörande av kontrakt i form av villkor om lön, semester, arbetstid, försäkringar och tjänstepension som arbetstagarna som ska utföra arbetet enligt kontraktet minst ska tillförsäkras.”
I underlaget till sin fråga skriver Maria Malmer Stenergard att förslaget innebär en lättnad för de som tecknat kollektivavtal samtidigt som det enligt 4 kap. 1 § i förslaget till lag om offentlig upphandling står att upphandlande myndigheter ska behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerade sätt samt genomföra upphandlingar på ett öppet sätt och i enlighet med principerna om ömsesidigt erkännande och proportionalitet.
”Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Ardalan Shekarabi:
Har statsrådet gjort ställningstagandet att det skulle vara förenligt med principen om likabehandling av leverantörer vid upphandling att införa en lättnad för företag som har tecknat kollektivavtal?”
Frågan ska vara besvarad senast 2 mars klockan 12.00
InblandadIProcessenTidigare
Nej, det är inte förenligt med dessa principer. Vitajobb modellen som mer eller mindre havererat i testzonen Malmö är än mindre lämplig då den även bryter mot transparensprincipen (facket synliggör inte de avtal som man ska lyfta villkoren från för allmänheten).
Frågan om kollektivavtalen har utretts av flera expertgrupper och funnits strida mot bl.a. den negativa föreningsfriheten samt EU’s utstationeringsdirektiv. Den enkla sanningen är att kollektivavtal inte har status som nationellt täckande eller lag. Det finns fortfarande en valfrihet. Särskilt tydligt är dessa för de minsta företagen där endast en minoritet är anslutna och där skälen för detta är att de har andra minst lika goda metoder att konkurrera om arbetskraften med. Det är också i många fall förenat med en tröskel att anpassa sig till villkoren i kollektivavtal. En tröskel företag tar sig över i takt med att de växer och blir livskraftiga (anslutningsgrad till kollektivavtal är parallell med storleken på företaget). Därmed blir likabehandlingsprincipen satt ur spel om man premierar småföretag som är anslutna framför de som inte är det.
Neutrala lösningar finns med allmängiltiga transparenta principer. Alternativ till Vitajobb modellen finns också (jämf Göteborgs stad som använder revisorer istället för fackrepresentanter när de följer upp villkor ute hos företagen). En ytterligare fördel är att man med neutrala likabehandlande villkor också kan inkludera hänsyn för migranter och deras utanförskap i dessa. Något som inte inryms i Vitajobb modellen.
Mina lyckönskningar till Maria Malmer Stenergard!