Jag är affärsområdeschef för en verksamhet som ingår i en större organisation och i en sån konstellation finns det ibland behov och resurser som inte bara är mina. Jag är en person som gärna utvecklar och driver verksamheter framåt. I min iver att komma framåt kan jag bli frustrerad över att alla inte har samma fokus på min organisation som jag och mitt team. Jag är tålmodig för det mesta men ibland känner mig bakbunden av att behöva vänta på andra.
Detta var ett av dessa tillfällen och jag kom in i chefens rum, satte mig ned och började förklara situationen och klaga med lätt uppfordrande stämma. Han lyssnade tålmodigt, något jag tog som en uppmuntran. Det här verkade gå bra, han var ju ändå top dog och då måste han kunna lösa mitt problem. Till min förvåning så svingade han inte sitt trollspö och såg till att alla hinder för min framfart försvann.
Han lutade sig fram emot mig och sa: ”Ilona, det är du som är chef för den här verksamheten, inte jag. Det är du som har ansvaret att lösa de här problemen, inte jag. Det är du som är proffs på detta område, jag är övertygad om att du kan det här mycket bättre än jag. Om du vill så bollar jag gärna idéer med dig men det är du som ska komma fram till lösningen.”
Jag har sällan känt mig så snopen och förlägen. Det var ju självklarheter, det var ju mitt jobb. Det var ju jag som hade ansvar för verksamheten. I det ögonblicket kände jag också att det fanns en anledning till att jag var satt att leda denna verksamhet och att han hade tilltro till att jag klarade av det. Och här kom jag och klagade och ville att chefen skulle lösa problemet. Så omoget.
Han fortsatte med att säga –förhållandet chef och medarbetare är att vara som kund och leverantör, samarbetspartner. Vi gör ett avtal, du är anställd för att utföra en specifik uppgift enligt överenskommelse, får lön för det och jag som chef ser till att du får rätt förutsättningar för att utföra arbetet och får betalt.
I det dagliga så löper arbetet på, du som anställd levererar din del av avtalet och jag som chef håller min del, som alla bra samarbeten. Det går ju inte alltid som man tänkt sig och om du som medarbetare inte av olika anledningar klarar av att leverera enligt överenskommelsen så måste du informera mig. Du får berätta vad som blev fel och hur du tänker åtgärda problemet. Har du behov av att vända och vrida på situationen för att komma på lösningar så står jag gärna till tjänst men glöm inte att ansvaret är ditt.
Jag gick lite omtumlad där ifrån men jag fick enorm energi och handlingskraft av det samtalet. Jag kände verkligen att jag hade hand förtroende och att han menade allvar med att jag var ansvarig för min verksamhet. Det var inget detaljstyrande här inte och jag fick komma upp med mina egna idéer om hur utveckla och driva verksamheten. För mig var detta förtroende och förväntan oerhört motiverande. Det har varit en mycket stor del till mitt engagemang och att jag har trivts så bra.
Jag använder själv samma metafor med mina medarbetare och det gör att förhållandet och förväntningarna blir tydliga. Du ger större empowerment till dina medarbetare, det visar att du tror på dem och deras förmågor att ta fullt ansvar och lösa uppgifter. Det måste förstås finnas förutsättningar för individen att klara uppgiften men det är det ju en utgångspunkt för att få uppdraget. Att du som chef ska stödja och coacha längs vägen ingår förstås i avtalet. Men du ska inte lösa uppgiften.
En kritisk åhörare kan tänka att det låter lite väl enkelt och att man lämnar väldigt mycket åt sina medarbetare. Svaret är ja. Det blir enklare om du är tydlig och sätter förväntningarna på rätt nivå och ja, du lämnar mycket ansvar till dina medarbetare, som växer med uppgiften. Erfarenheten visar att individer växer med ansvar och förtroende. På samma sätt uttrycker mina medarbetare att de vill att jag ska agera chef och fylla min del av avtalet.
Ilona Orgmets
Sverigechef Badenoch & Clark
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer