Sverige har vaknat sent inför den nya beredskapseran. Nu pågår ett intensivt arbete med att bygga upp det civila försvaret, stärka försörjningsberedskapen och identifiera vilka aktörer som faktiskt ska bära ansvar när nästa kris – eller ytterst krig – kommer. Samtidigt är det fortfarande långt ifrån tydligt vem som ska göra vad och vem som ska stå för kostnaderna.
I denna omställning hamnar offentlig upphandling mitt i centrum.
Upphandlingsmyndigheten lyfter nu beredskap och försörjningstrygghet som ett växande område och konstaterar att relativt få upphandlande organisationer arbetar systematiskt med frågan i sina affärer. Samtidigt beskriver Myndigheten för civilt försvar företagen som en avgörande del av totalförsvaret och Sveriges försörjningsberedskap.
Men hur påverkar detta Sveriges små och medelstora företag?
Det är sannolikt inte de största internationella koncernerna som först kommer att kunna leverera i en lokal eller regional kris. Det är de lokala transportörerna, livsmedelsleverantörerna, byggföretagen, grossisterna och teknikföretagen som redan finns nära verksamheten. Det är också dessa företag som nu förväntas bygga lager, säkra alternativa leveranskedjor och kunna leverera även under höjd beredskap.
Det kommer naturligtvis med en prislapp. Någon måste betala för lagerhållning, redundans och reservkapacitet som kanske aldrig används under fredstid. I många år har offentlig upphandling präglats av effektivisering, ”just in time”-lösningar och hård prispress. Nu talar vi istället om robusthet, redundans och uthållighet. Det innebär i praktiken ett paradigmskifte.
Frågan är om offentlig sektor verkligen är rustad för detta. Är upphandlande myndigheter beredda att acceptera högre priser för ökad leveranssäkerhet? Hur ska mindre företag kunna bära kostnaderna för beredskapsåtgärder innan ersättningsmodellerna ens är på plats?
Diskussionen om så kallade F-avtal och olika former av ”letter of intent” vid kris och krig visar samtidigt att Sverige fortfarande söker formerna för samarbetet mellan offentlig sektor och näringslivet. Det är positivt att frågorna nu diskuteras, men det illustrerar också hur ny denna verklighet fortfarande är.
Här finns en risk att småföretagen förväntas ta ett stort ansvar för Sveriges försörjningsberedskap utan att ekonomin och ansvarsfördelningen är färdigutredda. Om Sverige menar allvar med att stärka robustheten måste även upphandlingspolitiken förändras. Robusthet kostar. Lagerhållning kostar. Alternativa leveranskedjor kostar.
Men alternativet kan bli betydligt dyrare. När nästa kris kommer är det sannolikt inte den billigaste leverantören som kommer att vara viktigast – utan den som faktiskt kan leverera.
TEXT: Magnus Johansson, konkurrens- och upphandlingsexpert, Företagarna
Anette
Ansvaret att ta ledningen ligger väl ändå inte på upphandlarna?!
Det bör väl ligga på ledningen i de offentliga organisationerna att bestämma vilken väg de ska ta. Att sedan upphandlarna kan vara behjälpliga med att hjälpa till hur det praktiskt ska ske är ju en helt annan sak.
Jag blir lite trött på rubiksättningen där det mesta vinklas för att locka till läsning. Problemet är att många just bara läser rubriker, och alla idiotiska rubriker blir ju en sanning till slut för alla de som inte är insatta.