KRÖNIKA: Från frivillighet till krav

Nyligen kom EU-kommissionen med en rapport som har sammanställt utvärderingen av upphandlingsdirektiven (2014/24/EU och 2014/25/EU) som gjordes tidigare i år. Och det är tyvärr ingen jättetrevlig läsning ur ett miljö- och hållbarhetsperspektiv.

Kommissionen kan konstatera att det har blivit en ojämn implementering av de frivilliga hållbarhetsambitioner och regleringar som finns i dagens upphandlingsdirektiv.

Även om jag vet att ni är många därute som ställer bra och långtgående miljökrav och krav på märkningar så finns det fortfarande mycket kvar att göra. Både i Sverige och i resten av EU:s medlemsländer.

Framöver hoppas jag att detta på något sätt regleras eller att den svenska tidigare lagrådsremissen att göra det obligatoriskt att ställa miljökrav väcks till liv igen – eller gör något liknande som Norge där man har lagstiftat. Det vill säga att upphandlande organisationer har en skyldighet att vikta klimat- och miljöhänsyn i upphandlingarna till minst 30 procent i tilldelningskriterierna eller att de får ställa det som ett obligatoriskt krav.

Kommissionen kan även konstatera att bristen på liknande implementering och definitioner i de olika nationella lagstiftningarna samt bristen på bra data gör det svårt att mäta exakt hur den hållbara omställningen har fungerat genom offentlig upphandling.

Även om vi har bristande upphandlingsstatistik även i Sverige gällande miljökraven kan vi i alla fall konstatera att de svenska licensinnehavarna för Svanenmärkta produkter och tjänster upplever att kravställningen på Svanen har ökat de senaste åren. Detta enligt Miljömärkning Sveriges undersökning 2025 till licensinnehavare.

Jag vet att många av er upplever att det kan kännas svårt att ställa relevanta miljökrav, av den anledningen kan det kanske kännas betryggande att det har även konstaterats av kommissionen i utvärderingen av upphandlingsdirektivet.

Därför är det härligt att läsa summeringen från GPP (Green public procurement) advisory groups arbete i rapporten. De verkar ha diskuterat mycket kring användningen av märkningar i upphandlingar och likvärdiga märkningar.

Här kan vi kanske hoppas på ett förtydligande i nästa direktiv. Även datatillgången och trovärdigheten på märkningar verkar ha diskuterats. Här hoppas i alla fall jag på att regleringen av efterannonsering ska skärpas, så att det blir lättare att mäta och jämföra EU:s ambition och strategi att använda upphandling som ett strategiskt verktyg att nå klimat- och miljömålen. Jag skulle gärna även vilja se ett förtydligande i nästa direktiv om vilka märkningar inom EU som är trovärdiga och uppfyller de förutsättningarna som behövs.

Innan ett nytt upphandlingsdirektiv kommer från EU, kom regeringen nyligen med sin färdplan för de offentliga affärerna fram till 2030 som ger oss en bra bild över hur vi behöver arbeta med våra offentliga inköp.

Det är glädjande att se att de tidigare målsättningarna för hållbarhet fortfarande är relevanta och blir kvar. Där framgår bland annat följande gällande mål 6 för en miljömässigt ansvarsfull offentlig upphandling:

• Användningen av miljöanpassad upphandling bör öka, särskilt inom produktgrupper med stor miljöpåverkan.
• Miljöhänsyn och livscykelanalysperspektivet bör beaktas i upphandlingens olika faser.
• Även om priset i en enskild upphandling blir högre om miljökrav ställs kan den totala samhällskostnaden på sikt bli lägre.

Men det jag tror att vi alla är överens om är ju ändå att vi behöver fortsätta fokusskifte till att inte bara se upphandling som en administrativ eller juridisk process. Utan att se hela den offentliga affären och vad den ska bidra till.

Det behövs helt enkelt att vi alla steppar upp för att skapa ett affärsperspektiv för de offentliga inköpen.

Här är det glädjande att läsa att regeringen vill att affären ska kunna utvecklas under avtalstiden. Det vill säga inte skapa statiska avtal som ska vara detsamma under hela avtalsperioden.

Genom den tydliga ambitionen från regeringen skulle jag önska att mer kontraktsvillkor för ett utvecklande av åtagandet kommer användas framöver. Till exempel för att öka andelen miljömärkt under avtalstiden.

Genom sådana kontraktsvillkor begränsas inte konkurrensen. Alla företag, stora som små, får samma möjlighet att leverera och justera i sina tillverkningsprocesser för att hitta nya och kanske lite innovativa lösningar för att skapa en mer hållbar användning av våra gemensamma skattepengar.

På tal om innovation – EU- kommissionens utvärderingsrapport nämnde även OECD:s enkät från 2022, där resultatet från de 38 tillfrågade länderna visat på att länderna successivt har sett grön offentlig upphandling som en stor drivkraft för innovation.

Detta hör ihop med regeringens färdplan för de offentliga affärerna att våra skattepengar ska främja utvecklingen av nya lösningar.

Nya och mer miljö- och klimatmässiga lösningar är precis det Svanen och EU Ecolabel driver på genom märkningarnas krav. Det samma gäller ju även andra typ 1-märkningar eller oberoende tredjepartscertifierande märkningar. Förutom att det ställs drivande och ambitiösa krav, så skärps ju dessutom kraven regelbundet för att ständigt främja nya lösningar.

Nu har regeringens färdplan även kompletterats med tre nya målsättningar för att möta nya utmaningar i samhället.

Mål 10 omfattar god försörjningstrygghet och beredskap. Och det är glädjande att läsa att det inte bara handlar om att förbereda oss för krig. Utan även andra störningar och kriser som att t.ex. göra klimatanpassningar för att hantera utvecklingen av konsekvenserna från klimatförändringarna.

Så nu när fler och fler områden och aspekter ska hanteras i de offentliga upphandlingarna, blir det tydligt att det krävs mer samarbete mellan olika kompetenser. Samt att dessa behöver involveras för att kunna ställa relevanta krav inom så många olika områden. Även den interna styrningen över inköpsverksamheten behöver förbättras. Regeringens färdplan nämner kategoristyrning, vilket jag bara kan hålla med om är ett bra verktyg för att bland annat öka hållbarheten i affärerna och inköpen.

Detta har jag ju skrivit om i tidigare krönikor, så gå gärna tillbaka och läs dem om ni vill ha en lite uppfräschning kring hur ni kan skapa struktur och systematik för att arbeta strategiskt med hållbarhet i affärerna.

Jag har nog även tidigare berört kopplingen mellan inköpsanalyser och strategiskt arbete med att öka andelen inköp av märkta produkter och tjänster, som regeringens färdplan nämner som ett av områdena för att få ökat genomslag av nationella upphandlingsstrategin.

Den nationella styrningen höjer nu ambitionsnivån gällande att se inköp som det viktiga område det är och nyttja den potential som finns för en mer hållbar användning av våra gemensamma skattepengar.

Vi behöver alla höja ambitionsnivån på hållbarhetskraven. Det gäller både små och större upphandlande organisationer. Men i den takt de själva mäktar med. Typ 1-märkningar höjer som sagt kravnivån regelbundet då det redan finns en skyldighet att göra så enligt ISO 14024.

För att alla ska slippa göra ett eget arbete och hitta på egna krav är det precis som regeringens färdplan lyfter. Det behövs mer enhetlig och förutsägbar kravställning. Så därför behöver även Upphandlingsmyndighetens välanvända kriterietjänst öka andelen hållbarhetskrav enligt min mening. Men tyvärr verkar det gå åt motsatt håll och en sänkt ambitionsnivån utifrån det som framgår av regeringens senaste budgetproportion (punkt 7.3.4).

Samarbete på många olika sätt, mellan olika nationella aktörer behövs. Precis som på lokal och regional nivå. Det är tillsammans vi kan få ett hållbart samhälle.

TEXT: Lena Mårdh, hållbarhetsexpert inom offentlig upphandling och projektledare på Miljömärkning Sverige AB (Svanen)