Det vi gör är inte längre bara bra affärer för vårt lands skattepengar. Det är inte bara främjandet av konkurrens för en hälsosam marknad. Inte heller handlar det bara om god förvaltning och avtalstrohet.
Då jag tidigare reflekterat över huruvida du måste vara en superperson för att jobba som upphandlare eftersom kunskapen som krävs blir bredare och bredare, så är jag nu framme vid ett nytt vägskäl där jag behöver steppa upp ytterligare en nivå.
Vi läser dagligen om krig och elände på jorden och vi gör vårt bästa för att se till att de onda krafterna hålls borta från vår offentliga värld. Vi lägger beredskapsplaner, bygger lager med nödvändigheter, köper krismat och förbereder oss för allt som kan tänkas hända framöver. Varje dag gör vi något för att försöka göra världen lite mindre hemsk för dem som har det värst.
För att orka göra det, under en tidsfrist framöver som vi inte känner till, får vi inte tappa vår urkraft som finns i detta yrke. Vi får inte bli sänkta av att kanske dagligen behöva hantera frågor kopplade till detta. För vi blir nog omedvetet väldigt påverkade av det i vårt yrke.
Det är tungt just nu och därför tror jag att det är extra viktigt att vi inte glömmer att fokusera även på det som vi från början brann för med yrket.
Det som vi tidigare fokuserade på, den goda affären och den nördigt detaljplanerade utvärderingsmodellen. De glada tillropen på kontoret när fina anbud inkommer och tårta när avtalet är tecknat får vi inte glömma.
Jag tror att det är en nödvändighet och vet ni varför. För den där nya känslan av allvar som jag numera alltid bär med mig på jobbet behöver utmanas, ordentligt!
Ingrid Hammarstrand
Upphandlare
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer