Tyvärr finns det många exempel på där pseudovetenskapliga tjänster och metoder fått ta del av den skattefinansierade kakan. Att denna typ av trams inte bör förekomma inom offentlig verksamhet och än mindre finansieras av skattemedel höjs det allt fler röster för. Men den stora frågan är hur offentlig verksamhet kommer till rätta med det? Att lita till att leverantörer av pseudovetenskap ska ta sitt ansvar är knappast att hoppas på.
Dels lider många av dessa av det man kan kalla för omedveten inkompetens, det vill säga de har inte förmågan att själva se de vetenskapliga eller metodologiska bristerna i sin egen metod eller tjänst. Dels har de sällan kunskapen att faktiskt systematiskt utvärdera eller viljan att blottlägga det bakgrundsmaterial som de ofta hävdar ”bygger på forskning”.
Lagstiftning är naturligtvis alltid ett alternativ, men knappast något som ökar förståelsen för vikten av att bejaka de vetenskapliga principerna och förståelsen för skillnaden mellan vetenskap och pseudovetenskap. Inte minst längst ute i leden i de olika verksamheterna, som ofta blir mottagarna av icke-fungerande och ibland skadliga metoder. I stället bör offentlig verksamhet se till att genom att öka sin kunskap inom området kunna agera mot tramset. Detta kan ske på följande sätt:
1. Utbilda chefer/beställare och upphandlingsavdelningar.
I dag finns ett glapp mellan beställare som vill ha en viss tjänst utförd och upphandlingsavdelningen som ofta utformar anbudsunderlagen. Glappet består i att ingen tar ansvar för den vetenskapliga parametern. Detta beror i sin tur ofta på att kunskapen saknas kring vilka vetenskapliga krav som kan ställas och hur dessa kan utvärderas. Genom att utbilda båda parter i vetenskaplig metodik, vetenskapliga principer, evidensvärdering med mera, kommer detta glapp att kunna överbryggas.
2. Ställ vetenskapliga krav i anbudsunderlagen och anbudsutvärderingen.
Inom ramen för LOU finns möjligheten att ställa krav på vetenskapliga principer. Att det inte görs beror ofta på bristande kunskap och erfarenhet. Det är tämligen enkelt att kräva av leverantören att ange tillräckligt mycket den vetenskapliga bakgrunden bakom en tjänst eller metod för att sålla bort de värsta exemplen. Även vid anbudsvärdering går det att uppvärdera anbud som kan visa på stark vetenskaplig evidens eller metodologi för sin tjänst/metod.
3. Ställ krav på vetenskaplighet även vid direktupphandling.
Många av de pseudovetenskapliga tjänsterna och metoderna som köps för skattepengar sker vid direktupphandling, åtminstone inledningsvis. Därför bör varje offentlig instans upprätta en checklista med vetenskapliga skall- och börkrav vid direktupphandling. På så sätt minskar man risken avsevärt för att en leverantör får in foten med sin pseudovetenskapliga metod eller tjänst.
4. Tag hjälp.
Det är lätt att kritisera verksamheterna för att inte ha gjort detta tidigare. Man ska dock ha klart för sig att antalet leverantörer ökar och de blir allt mer påträngande för att få presentera sin produktportfölj för verksamheterna. Det gör att inte minst personalchefer, hr-avdelningar eller skolchefer (de flesta av de pseudovetenskapliga metoder och tjänster återfinns inom beteendevetenskap, kommunikation och skolan) får lägga mycket tid på att ta emot och lyssna på pådrivande säljare och helt enkelt inte har tid eller möjlighet att skaffa sig nödvändig kunskap för att mota Olle i grind. Det kan vara en klok åtgärd att köpa in nödvändig vetenskaplig kunskap både vid anbudsutformning och anbudsutvärdering. Det är en klok investering som hindrar att notan i såväl likvida medel som för felrekryteringar, misslyckade rehabiliteringar, osund arbetsmiljö med mera, blir mångdubbelt större.
Det är dags att på allvar ta tag i frågan om pseudovetenskap i samhället. Att offentlig verksamhet ska gå först i ledet i detta arbete är en självklarhet.
Mattias Lundberg
Leg. psykolog, docent i psykologi
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer