EU-domstolens dom den 19 december 2018 i mål C-216/17 ”Coopservice” väckte stor uppmärksamhet i upphandlings-Sverige.
Nu har Upphandlingsmyndigheten, UHM, tagit fram en vägledning som beskriver när takvolymer ska tillämpas och hur takvolymen ska anges.
Som huvudregel ska det anges en fastställd takvolym, åtminstone vid direktivstyrda ramavtal med en leverantör.
I övriga ramavtal finns det en varierande grad av osäkerhet av om takvolymer ska tillämpas.
Enligt Anders Asplund, chefsjurist på UHM, är det viktigt att takvolymen är realistisk.
– Överdrivna eller orealistiska takvolymer försämrar konkurrensen och kan strida mot det upphandlingsrättsliga regelverket. En uppdelning av ramavtal i flera anbudsdelar gör att små och medelstora företag får större möjligheter att delta, säger han.
Takvolymen ska i första hand anges som den kvantitet, den mängd eller omfattning, av varor eller tjänster som maximalt kan komma att avropas från ramavtalet. Det bör dock också vara möjligt att ange takvolymen som ett värde.
Enligt UHM:s bedömning finns det dock inte någon skyldighet att ange takvolymen både i form av kvantitet och värde.
– Takvolymer är enligt vår bedömning en huvudregel. Men i vissa speciella undantagsfall kan det objektivt sett inte vara möjligt att uppskatta den bortre gränsen för hur mycket som får avropas från avtalet. I sådana undantagsfall finns det enligt vår bedömning inte någon skyldighet att tillämpa takvolymer, säger Anders Asplund.
