Offentlig upphandling handlar om att använda skattemedel på ett så effektivt och ansvarsfullt sätt som möjligt. Även om gällande principer för upphandling efterlevs, leder de inte alltid till goda resultat.
Ett tydligt exempel är Skolplattformen i Stockholm. Upphandlingen följde samtliga föreskrifter, men slutprodukten blev ett tekniskt misslyckande med omfattande budgetöverdrag och allvarliga säkerhetsbrister. Produkten var så problemfylld att en grupp föräldrar, på fritiden, tog fram en alternativ plattform som fungerade bättre.
Liknande problem har setts i upphandlingen av journalsystemet Millennium i Västra Götalandsregionen där leveransen visat sig undermålig men notan hög. Gemensamt för båda fallen är samtidigt att upphandlingsformalian hanterats utan anmärkning. Det gör att vi måste fråga oss: Om principerna för offentlig upphandling leder till undermåliga resultat, var det verkligen så bra principer från början?
Vid införandet av nya lagen om offentlig upphandling (2007:1091) avskaffades den tidigare gällande huvudregeln att offentlig upphandling ska grundas på affärsmässighet. Istället prioriterades EU:s principer om likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet.
“Nuvarande grundläggande principer klarar inte ensamt att leverera den goda affären”
I förarbetena till LOU, regeringens proposition (2006/07:128), framgår det inte tydligt varför dessa principer skulle ges företräde eller ens hur de specifikt bidrar till att skapa väl fungerande offentliga affärer. EU:s principer är allmänna riktlinjer för unionens funktionssätt, men de har ingen direkt koppling till vad som faktiskt leder till en god affär vid upphandling.
I en affärsmässigt genomförd upphandling är icke-diskriminering en förutsättning. Det innebär att den bästa lösningen för pengarna ska väljas, oavsett leverantörens geografiska härkomst eller andra ovidkommande hänsyn. Det omvända gäller dock inte nödvändigtvis. Det faktum att ingen diskriminering sker är ingen garanti för en god affär.
Det innebär att de nuvarande grundläggande principerna inte ensamt klarar att leverera den goda affären. Det krävs något mer. För att nå den goda affären behövs mer än formella riktlinjer och kontrollmekanismer; det behövs en styrande princip som sätter ekonomisk och funktionell effektivitet i fokus.
Tidigare var affärsmässighet en central princip i svensk upphandlingslagstiftning. Riksrevisionsverket beskrev vad som menades med begreppet affärsmässighet i 3 § upphandlingsförordningen (1986:366): “Den grundläggande principen för upphandlingen är att denna skall bedrivas affärsmässigt. Det innebär att myndigheten skall beakta alla faktorer som behövs för att upphandlingen skall bli så ekonomisk och ändamålsenlig som möjligt för myndigheten själv.”
Det är denna affärsmässiga bedömning av hur det offentliga, antingen i egen regi eller genom externa leverantörer, kan nå sina mål på ett bättre sätt som måste vara i centrum för hur offentlig upphandling bedrivs och de regler som omgärdar den. Det är detta som avses med den goda affären, men det är svårt att nå dit så länge principen om affärsmässighet inte är den centrala bestämmelsen inom offentlig
upphandling.
Vi står nu inför ett viktigt tillfälle att påverka EU:s upphandlingsregler. Det är dags att återinföra affärsmässighet som en grundläggande princip för offentlig upphandling. Utan en tydlig styrning baserad på affärsmässighet riskerar vi fortsatt ineffektiva upphandlingar som varken gagnar det offentliga eller skattebetalarna.
Låt oss använda den möjlighet som nu ges att förbättra våra upphandlingsregler och säkerställa att varje skattekrona används på bästa sätt.
Carl Grufman, före detta senior rådgivare inom upphandling och inköp vid EY Sverige.
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer