För en tid sedan träffade jag två kvinnor som startat ett privat BVC. De hade inga kunder, ingen verksamhet, inga lokaler eller ens någon inredning. Men med lån på banken och en stark vilja att ge bra service valde man att starta eget företag.
I början gick det trögt, men genom att lyssna på kunderna och erbjuda tjänster till hela familjen, kundanpassade utbildningar, öppettider på kvällar och generösa telefontider kunde man visa att man var ett riktigt bra alternativ. Ryktet spred sig bland familjerna i området. Snart hade man så många kunder att man anställde fler.
Det här är ingen ovanlig historia. Det här är en av flera berättelser om framgångsrika företag som tillsammans gör vår välfärd bättre.
Företagare som bidrar med kvalitet och förnyelse och som borde välkomnas in i den svenska välfärden med öppna armar. Bland brukare och anställda är verksamheten inte bara livsviktig utan ett bevis för att enskilda människors initiativ kan göra skillnad. Men det är inte alla som ser detta.
Regeringen vill göra det svårare för företag inom äldreomsorg, vård eller skola att starta, investera och bidra med förnyelse.
Den vill lägga ned din vårdcentral, din mammas äldreboende och dina barns förskola. Det är effekten av vinstuppgörelsen mellan regeringen och V. I ett dråpslag förändras den valfrihet som kommit att bli en del av den svenska välfärden.
Om etableringsfriheten tas bort från landstingens vårdvalssystem kommer patienterna bli förlorarna. Företagen vill etablera sig där det finns en efterfrågan på vård och där de kan erbjuda någonting bättre. I regeringens välfärdsmodell blir detta inte längre möjligt.
Om de företag som idag är verksamma i välfärden ska drivas som SVB-bolag (särskilt vinstbegränsande bolag) kommer färre, om ens något företag välja att starta ny verksamhet, ej heller de redan existerande.
SVB är ingen lämplig bolagsform. Det är svårt att finna finansiering, svårt att kunna få avkastning på investerad tid, kunskap och kapital. Incitamenten att utveckla verksamheten är sämre i ett SVB-bolag än i ett AB, ett bevis är att endast två omsorgsföretag drivits i denna form.
Ett av dessa två företag har blivit försatta i konkurs av Kommunal.
I offentlig upphandling vill civilminister Ardalan Shekarabi utveckla sociala krav och krav på kollektivavtal, eller åtminstone kollektivavtalsliknande villkor. Gott så, det finns ädla intentioner som säkerligen kan fungera bra i vissa upphandlingar.
Men svårigheten att ställa sociala krav utan att begränsa företagens medverkan på offentlig marknad är uppenbar, också för de med goda villkor. Svårigheterna placeras på upphandlarens bord. Vad innebär kollektivavtalsliknande krav? Vem kan bedöma om pensionsavsättning eller rörlig lönedel hos Företag A motsvarar Företag B:s kollektivavtal?
I en nu pågående upphandling har en myndighet valt att utgå från ett välkänt kollektivavtal, utan vetskap om en handfull andra relevanta kollektivavtal.
Och hur kan ett tvingande krav på att långtidsarbetslösa skall anställas av företaget vara bättre än att företaget erbjuder en leverans med befintligt anställd utbildad personal? Varför ska uppfyllande av ett socialt krav vara viktigare än att leverera den högsta möjliga kvaliteten till en offentlig köpare?
Duktiga entreprenörer vill utveckla offentlig sektor. De investerar, skapar jobb och exporterar. Men för att göra detta måste företag kunna gå med vinst. Hindra dem inte. Välkomna istället företagen – lyssna till deras erfarenheter och låt de vara med och bidra.
Stefan Holm, näringspolitisk expert, Almega
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer