Finns det en risk att de nya upphandlingsreglerna som EU klubbade igenom för snart tre år sedan kan leda till lönedumpning och sämre villkor på arbetsmarknaden? Är krav på kollektivavtalsliknande villkor ett sätt att förhindra detta?
Det var några frågor som diskuterades vid det panelsamtal som Europaparlamentets informationskontor samlade till på fredagsmorgonen, apropå att Sverige ännu inte har infört direktivet.
Syftet med de nya upphandlingsreglerna är att förenkla dem, göra det lättare för mindre företag att lämna anbud och att ge länderna möjlighet att göra viss nationell anpassning för att kunna ställa miljö-, sociala och arbetsrättsliga krav.
En av de anpassningar som den svenska regeringen önskar är, som numera är välkänt, att få in ett krav på kollektivavtalsliknande villkor, något som en majoritet i riksdagen motsätter sig.
Den här enskilda frågan är ett av skälen till att det svenska beslutet har dröjt. Men kommer de nya reglerna att göra det enklare, till exempel för mindre företag, att lägga – och vinna – anbud?
– Jag tycker att de nya reglerna leder till att myndigheterna kan få mer värde för pengarna, att de leder till större hållbarhet och till mer flexibilitet, sa Anna Maria Corazza Bildt.
– Reglerna kommer att återföra makt till kommunerna som upphandlar och göra slut på lägsta prisets-diktatur. Dessutom skapar de förutsättningar för konkurrensneutralitet, sa den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Jens Nilsson.
Till panelsamtalet hade informationskontoret, förutom EU-parlamentariker, bjudit in representanter från Upphandlingsmyndigheten, Konkurrensverket, LO, Sveriges Kommuner och Landsting, Företagarna och Svenskt Näringsliv, för att få en bred bild av förväntningarna på den nya lagstiftningen.
Flera av frågorna handlade om risker som kan uppstå när företag lämnar onormalt låga anbud, risken för lönedumpning, i vilken mån reglerna kommer att underlätta för mindre företagare, i vilken mån livscykelanalyser kan göra det lättare för det lokala näringslivet och om hur eventuella riskbranscher ska hanteras.
Upphandlingsmyndigheten är den stödjande och vägledande myndighet, som bland annat kan tänka sig att identifiera riskbranscher.
– Det finns möjligheter att utesluta leverantörer som inte tar miljö-, sociala- eller arbetsrättsliga hänsyn sa Charlotta Frenander, sakkunnig på Upphandlingsmyndigheten.
– Vi har som ambition att ta fram ett stöd för bedömning och avgöra inom vilka branscher det behövs.
Konkurrensverkets roll är att vara tillsynsmyndighet och se till att myndigheter följer lagen.
– Vi ska se till att konkurrensen inte snedvrids och att skapa möjligheter för myndigheter att skapa bra affärer, sa Kristoffer Sällfors, processråd på Konkurrensverket.
När representanterna för arbetsmarknadens parter stod på scenen kom det att handla mycket om sund konkurrens och hur man ska se till att sluta avtal med seriösa företag. LO-juristen Clas-Mikael Jonsson menade att krav på kollektivavtalsliknande villkor skulle garantera det, men fick inte medhåll av de andra.
Juristen Ulrica Dyrke från Företagarna sa att mindre än en tredjedel av deras anslutna företagare har kollektivavtal.
– Kollektivavtal ska inte behövas. Det finns hundratals kollektivavtal. Till vilket av dem ska en viss upphandling vara knuten, frågade hon retoriskt.
Både hon och Birgitta Laurent, jurist från Svenskt Näringsliv, såg risken för att krav på kollektivavtalsliknande villkor både kan göra det svårt för småföretagare att vinna upphandlingar och göra själva upphandlingsförfarandet mer krångligt och snårigt.
– Krångelfaktorn är avskräckande för många små företag och det kan leda till sämre konkurrens, sa Ulrica Dyrke.
Det blir allt vanligare med elektroniska anbudsformulär.
– Det tycker jag är positivt. Det spar papper, man kan följa inköp från början till slut och de går att ta fram mer tillförlitlig statistik, sa Birgitta Laurent.
Sist ut på scen var politikerna.
– Det här direktivet gör det inte enklare på alla områden, men lagstiftning kan behöva vara lite otydlig för att skapa flexibilitet som kan krävas för att verkligen uppfylla samhälleliga mål, sa Jens Nilsson.
Anna Maria Corazza Bildt uttryckte stark frustration över att lagen ännu inte är klubbad och lade ansvaret för förseningen på regeringen.
– Vad har vi gjort i stället för att tala om möjligheterna med den nya lagen? Talat om kollektivavtal! Offentlig upphandling är så mycket mer än arbetsrätt och alla håller ju redan med om att vi inte ska ägna oss åt lönedumpning, sa hon.
Det som saknas är politiskt ledarskap, slog Anna Maria Corazza Bildt fast.
Emil Källström, centerpartistisk riksdagsledamot, menade också att lagen hade kunnat klubbas igenom redan i april som tänkt. Också han lade ansvaret på regeringen, som han anser bör lägga fram ett lagförslag som går igenom i riksdagen.
– Jag tycker att man tidigare borde ha funnit en rimlig kompromiss. Nu finns ett färdigt förslag där kollektivavtalsfrågan har lyfts ut och det finns en möjlighet att riksdagen röstar igenom det på onsdag, sa Emil Källström.
Charlotte Cronquist
Att lägsta pris är lika med dålig eller sämre kvalitet är en vanlig missuppfattning hos den som inte är tillräckligt insatt eller erfaren i frågan. Vet du vad du vill köpa, vet du vilket behov din verksamhet har och vilka krav du skall ställa för att få det ni behöver – då är lägsta pris den bästa utvärderingsmodellen. “Bäst pris på efterfrågad kvalitetsnivå” är en rättvisare benämning, upphandlande myndighet sätter kraven, det här behöver vi – vad kostar det för er att leverera detta till oss?
Används utvärderingsmodell ekonomiskt mest fördelaktiga är det mycket viktigt att upphandlande myndighet har koll på prisbilden på den aktuella marknaden. Annars blir lätt effekten att en dålig kvalitet kan vägas upp av ett lågt pris.
Våga ställa skarpa krav på det som ni faktiskt behöver, använd lägsta pris när det är lämpligt och våga utesluta de anbudsgivare som inte når upp till era ställda kvalitetskrav.
“Bäst pris på efterfrågad kvalitetsnivå”, huvudet på spiken Sofie. Och just att verkligen definiera vad det är man vill ha, grundläggande kan tyckas men så ser det inte ut alla gånger.
Det går även alldeles utmärkt vid lägsta pris upphandling att be anbudsgivaren beskriva hur de uppfyller ett ställt krav och underkänna svaret om anbudsgivarens beskrivning eller metod/annat inte motsvarar uppställda krav eller mål.
Det går också alldeles utmärkt vid lägsta pris upphandling att ta in varuprover för att verifiera att produkten uppfyller ställda krav.
Som alltid gäller det att vara tydlig i sitt kravställande.
Ja som man ropar får man svar. Kravställer vi dåligt och inte har riktigt koll på vad vi vill köpa så öppnar det för att anta anbud som erbjuder lägsta pris till dålig kvalitet.
Så är det. Jag var på en besiktning i går och underlaget lämnar mycket övrigt att önska. Och jag började med att säga att jag förstod att de inte var överens. Så ser en del av min verklighet ut.
Vad händer med begränsad kontroll vid öppet förfarande?
Hur många har egentligen läst den nya propositionen som ska ligga till grund för den nya lagtexten? Tycker man blåser upp betydelsen av den. Mycket kan vi göra redan idag. Enda skillnaden är att man nu skriver det i lagen. Det underlättar så klart för mindre erfarna upphandlare och upphandlande myndigheter att man nu kunna läsa sig till det. Att påstå det finns en lägsta pris diktatur idag känns lite 90-tal. Det är många upphandlingar som genomförs enligt principen “mest ekonomisk fördelaktigt” och där pris endast är en utvärderingsparameter. Men jag tycker det är bra att det förtydligas ännu mer. Särskilt skrivelserna om utvärdering av livscykelkostnader. Enda jag tycker man har fegat med är att öppna upp för ännu mer möjlighet att förhandla. Skattebetalare skulle tjäna på det. Där är lagen fortfarande alldeles för fyrkantig.