Utvecklingen inom inköp i offentlig sektor har varit dramatisk under de senaste 25 åren, med inköpsvärden som ökat från cirka 30 procent till 60 procent av den totala kostnadsmassan. De senaste åren har vi sett en utveckling där man sökt använda offentlig upphandling för att som det heter ”driva samhällsutveckling”, oftast i en politiskt beslutad riktning. Detta är inte förenligt vare sig med den traditionella tillämpningen av befintliga regelverk, LOU, under de senaste 25 åren eller med strävan att uppnå en högre status och professionalitet för svenska upphandlingsavdelningar.
Grundtanken med offentlig upphandling, som det hittills har tillämpats i Sverige, är att den öppna konkurrensen är det bästa sättet att säkerställa lägsta möjliga kostnad för samhället och därmed bästa möjliga utnyttjande av medborganas resurser. Det har naturligtvis i alla tider varit frestande för politiker att sätta sig över detta, och i stället gynna sina sär-intressen. Att driva samhällsutveckling med hjälp av upphandling är inte heller nytt eller fel! Exempelvis miljöfrågorna har under minst tio, femton år utvecklats genom att de generella värderingar som finns i samhället återspeglats i krav vid såväl offentliga som privata upphandlingar.
Skillnaden är dock att under de senaste åren (och även tidigare i vissa kommuner och landsting) har detta börjat tillämpas på områden där det inte råder enighet om inriktningen, exempelvis: ställande av sociala krav, motkrav i form av krav på sysselsättningstillfällen eller praktikplatser eller till och med gynnande av egna intressenter i form av fackföreningar –genom att ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor. Detta i en tid när näringslivsstrukturen utvecklas åt motsatt håll, mot mindre företag och tjänstesektor – där anslutningsgraden till och entusiasmen för facket traditionellt varit mycket lägre.
Emellertid är det fortfarande så att det gamla uttrycket ”There are no free lunches” fortfarande gäller, alltså allting har sitt pris. Vad politikerna försöker göra är att med ”kreativ bokföring” (som man i bland kritiserar näringslivet för) försöka inbilla medborgarna att man kan få två saker till priset av en. Alla erfarna upphandlare vet att det inte går. Alla dessa krav, eller krav på motprestationer hur lovvärda de än är, har ett pris och i slutänden får medborgaren betala för dem i form av högre pris eller lägre kvalitet på varan eller tjänsten, även om det inte syns. Alla vill vi ha fler jobb, bra arbetsförhållanden, praktikplatser för unga och nyanlända – men rätt sak på rätt plats.
Ambitionerna är lovvärda men hör inte hemma på upphandlingsavdelningen. Där ska man i stället se till att man gör så bra affärer som möjligt för medborgarna. Upphandlarna ska hålla på sin professionalitet och yrkesstolthet och inte låna sig till den dagsaktuella politiska agendan. På sikt befrämjar det också den interna statusen, vilket är viktigt för offentliga upphandlare. Ovanstående problem ska i stället lösas av dem som verkligen har ansvaret för dem – nämligen våra förtroendevalda. Politisering är naturligtvis inte unikt för offentlig upphandling, men Sverige är unikt för att i sin lagstiftning göra en tydlig bodelning mellan förtroendevalda politiker och oberoende tjänstemän.
Låt oss behålla den uppdelningen!
Anders Kron
kunskapsföretaget Convendor
Hear hear!
Mycket bra inlägg! Upphandlare har nog problem med att hantera en onödigt komplicerad lagstiftning. Krystade upplägg med sysselsättningstillfällen och liknande som saknar en direkt koppling till avtalet borde istället ge plats åt bra upphandlingar som gynnar konkurrens, sparar skattepengar och som håller i längden.
Upphandlingsavdelningar runt om i Sverige borde fokusera på kärnverksamheten d.v.s att skapa bra avtal och följa upp dem!
Anders Kron sammanfattar det hela bra. Detta sagt bl.a. mot bakgrund av att statsmakterna inte beaktat forskningen på området som visar att den offentliga upphandlingen inte är ett effektivt medel för att nå den nämnda typen av politiska mål. Här kan även nämnas Konkurrensverkets rapport Mat och marknad – offentlig upphandling (2011:4). Utvecklingen på området är även svår att förklara i ljuset av att det idag saknas effektiva medel att följa upp genomslaget för upphandlande myndigheters strävanden att bidra till aktuella samhälleliga mål. Mycket talar för, inte minst Krons anförda skäl, att nuvarande ordning medför totalt sett samhällsekonomiska förluster.