Vi tänker på Stockholm stads upphandling av it-tjänster som överprövades och där domen nyligen vann laga kraft. Låt oss anta att det pris som utvärderades, är representativt för utfallet. I sådant fall kommer domstolens avgörande att kosta Stockholm 75 miljoner kronor per år. Det är mycket pengar.
Frågan man behöver ställa sig är hur den offentliga upphandlingen egentligen ska tolkas när det gäller situationer där en anbudsgivare visserligen inte bifogat viss information som efterfrågas, men där denna information enkelt kan kompletteras. Utan att konkurrensen påverkas.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har klargjort sin syn. Ett obligatoriskt krav är ett obligatoriskt krav, även om det endast handlar om krav på ett bevis. Missar en anbudsgivare att svara på detta krav, ska anbudet förkastas.
HFD:s syn är på ett sätt pragmatisk. Det är upp till upphandlande myndighet att kvalitetssäkra vad som verkligen ska vara obligatoriska krav. Det är upp till anbudsgivaren att kvalitetssäkra sina svar. Det är på ett sätt en rimlig syn, men vi vet samtidigt, inte minst genom det vi nyligen såg i Stockholms upphandling, att frågan inte är så enkel. Även om flera personer läser ett anbudsunderlag, från både upphandlarens och anbudsgivarens sida, kan misstag ske.
Det är då relevant att fråga sig om man ska tolka lagen utifrån perspektivet ”rätt ska vara rätt”, eller om man ska tolka lagen utifrån lagstiftarens syfte.
Ett av syftena, och förmodligen det mest grundläggande, bakom LOU är att bidra till, eller till och med säkerställa, en effektiv konkurrens. Ett sätt för att uppnå en sådan, är att ha tydliga regler. Ett annat är att låta upphandlande myndighet förtydliga eller komplettera anbud, givet att konkurrensen inte påverkas. Dessa perspektiv går att kombinera, så länge som man vågar släppa ”rätt ska vara rätt”-synsättet.
Låt oss säga att lagstiftaren skulle anamma det förslag vi presenterade i Almedalen och som såg ut enligt följande:
”Förtydliganden och kompletteringar får ske i den mån förtydligandet eller kompletteringen enbart visar på ett förhållande som förelåg vid tidpunkten för då ett krav skulle vara uppfyllt.”
Vem skulle förlora något på det? Vi kan endast komma på en part som skulle kunna kategoriseras som ”förlorare”. Den anbudsgivare som inte kan hävda sig i konkurrensen och som kommer tvåa i upphandlingen. Alltså den som i just den här upphandlingen har lämnat ett anbud som är dyrare och/eller sämre.
Om lagstiftaren anser att det är det mest skyddsvärda intresset, är dagens lagstiftning och tillämpningen av densamma ändamålsenlig och till och med bra. Om det i stället finns andra intressen som är mer skyddsvärda, behöver lagen och/eller tillämpningen förändras. För oss är svaret givet.
Men, skulle någon kunna invända, skulle inte ett lagförslag enligt ovan strida mot EU-direktivet? Det skulle ju innebära att någon kan komma att få komplettera sitt anbud efter sista anbudsdag. Utifrån principen ”rätt ska vara rätt” är det problematiskt eftersom konkurrensen per definition rubbas så snart en formaliaregel bryts. Utifrån en ändamålstolkning av EU-direktivet, utifrån de grundläggande syften som anges i beaktandesats 2 till direktivet, är det dock knappast ett problem.
Lagstiftaren är tydlig med att det är konkurrensen och värde för pengarna som är grundläggande. Att utifrån det ha en tydlig lagregel som konstaterar just detta är inget problem. Lagstiftaren sätter ju själv upp en tydlig formaliaregel som övertrumfar de misstag den upphandlande myndigheten eller anbudsgivaren gör. Missar man något som verkligen påverkar konkurrensen, som till exempel pris eller motsvarande, får man sitt anbud förkastat. Men för alla formaliamissar, eller bekräftelser av att ett visst krav är uppfyllt (givet att det vid kontrollen verkligen är uppfyllt), ska det bästa anbudet vinna.
Inte heller argumentet att vissa situationer kan bli svårbedömda är värt att ta på allvar. Om någon skulle vilja pröva en fråga har vi domstolar som är kompetenta och som kan göra denna bedömning. Men man kan också fråga sig varför det är intressant för en leverantör att klaga på här typen av formaliamissar. Man skulle ju faktiskt lika gärna kunna låta bli och i stället fokusera mer på sitt eget anbud.
Vi vet inte vad dagens synsätt kostar i form av att det bästa anbudet inte vinner. Vi vet dock att det är mer än 75 miljoner kronor per år. Förmodligen mycket mer. Och det är motiv nog för att se över lagen i denna del. Att dagens regler dessutom skapar en bild av offentlig upphandling som något som inte är förankrat med verkligheten skapar ytterligare motiv.
Att göra ingenting ter sig ofta enkelt och gör att man inte hamnar i konflikt. Men det får nästan alltid en konsekvens. I det här fallet är det mer effektivt, bättre för konkurrensen och skapar ett förtroende för lagstiftningen. Frågan skulle kunna lösas i rättstillämpningen. Det är dock inte realistiskt att tro att så sker.
Låt oss därför hoppas att lagstiftaren vågar utmana invanda föreställningar och den här gången göra något. Fram till dess hoppas vi att fler upphandlande myndigheter väljer att ställa frågan ”är det verkligen värt att förkasta anbudet om inte detta krav är uppfyllt” och ”finns det ett bättre tillfälle att uppfylla kravet än vid tiden för anbudslämnande” vid sitt framtagande av upphandlingsunderlaget.
Och att alla anbudsgivare lägger en stund extra på att verkligen säkerställa att man svarat på det som efterfrågas.
