“Ingen vinner på otydlighet”

Den 30 november röstade en riksdagsmajoritet för att plocka bort de paragrafer i regeringens förslag till ny lag om offentlig upphandling som skulle göra det obligatoriskt för upphandlande myndigheter att ställa sociala krav i upphandlingar. Enligt regeringens förslag skulle kraven dels ställas på lön, arbetstid och semester, i linje med rådande kollektivavtal inom branschen, dels på respekt för ILO:s kärnkonventioner i fall produkten eller tjänsten som levereras produceras utanför Sveriges gränser.

Kraven på leverantörer att respektera ILO:s kärnkonventioner har hamnat i skuggan av den polariserade debatten om krav på kollektivavtalsliknande villkor. Olyckligtvis glöms det bort att majoriteten av de varor som upphandlas i Sverige tillverkas i länder där arbetstagare är hårt utsatta och mänskliga rättigheter kränks. Nyligen publicerade rapporter från civilsamhället visar på nutida slaveri i kycklingindustrin i Thailand, barnarbete på kaffeplantagen i Brasilien och palmoljeodlingarna i Indonesien, samt bristande hälsa och säkerhet i pakistanska verkstäderna där kirurgiska instrument tillverkas. Samtliga dessa varor exporteras till Sverige och upphandlas av myndigheter, kommuner och landsting.

Precis som att offentlig upphandling inte ska bidra till lönedumpning, bör det vara lika självklart att skattemedel inte bidrar till tvångs- och barnarbete. Men den frågan tappades bort i debatten, och med det förlorades en chans att få igenom en tydlig lagstiftning där förväntningar och krav på upphandlande myndigheter klargörs.

Argumentet mot obligatoriska krav brukar vara att det skulle snedvrida konkurrensen och slå ut små och medelstora företag från upphandlingar. När det gäller krav på respekt för ILO:s kärnkonventioner är detta ett argument som saknar bäring. Så som kraven ställs idag är i form av krav på leverantören att redovisa rutiner och processer för identifiering och motverkan av risker i leverantörskedjan, så kallad due diligence. Denna due diligence process är en flexibel metod som anpassas efter bland annat storleken på företaget, dess position i leverantörskedjan, bransch mm. Det är fullt möjligt för såväl små och medelstora, som stora företag att ha dessa processer på plats.

För att sociala krav dock ska ha önskad effekt, och inte enbart bli en papperstiger, krävs det kompetens i att formulera kraven på rätt sätt, samt kunskap i och möjlighet att genomföra uppföljningar och revisioner. Här behöver upphandlande myndigheter stärkas inom samtliga fyra hållbarhetsområden: mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter, miljö och anti-korrutpion.

Att det är möjligt för upphandlande myndigheter att idag ställa sociala krav i linje med ILO:s kärnkonventioner har varit klarlagt tidigare genom domar från EU-domstolen, och nu även fastslaget i de nya EU-direktiven från 2014 som ligger till grund för den nya svenska lagstiftningen om offentlig upphandling. Utmaningen ligger snarare i hur dessa krav ska ställas, samt i vilket skede av upphandlingsprocessen.

Sveriges landsting och regioner ställer sedan ett antal år tillbaka social krav i upphandlingar av särskilda riskkategorier av produkter. Vilket även görs av ett antal kommuner och myndigheter runt om i landet. Problemet har varit att den tidigare lagstiftningen inte varit tydlig i hur dessa krav bör ställas, vilket har lett till att kraven kan se väldigt olika ut. Detta i sin tur skapar förvirring och osäkerhet bland leverantörerna då det brister i konsekvens mellan varje upphandling. Något som varken gynnar de upphandlande myndigheterna eller företagen.

En än viktigare utmaning ligger i att majoriteten av sociala krav som ställs i upphandlingar idag aldrig följs upp, på grund av bristande resurser och kompetens hos upphandlande myndigheter. En ny lagstiftning med tydliga krav skulle dels kunna klargöra var ribban ligger för leverantörer genom att skapa samma förutsättningar oavsett vem beställaren är, dels fungera som incitament till de politiska ledningarna i landsting, regioner och kommuner att tillsätta nödvändiga resurser för effektiv uppföljning.

I och med att den nya lagen, nu efter omröstningen i riksdagen, har kvar ribban där den låg, nämligen att sociala krav får ställas men att detta inte är obligatoriskt, kommer utmaningarna framöver att vara de samma.

Utan en tydlig lagstiftning blir det än viktigare att myndigheter, kommuner och landsting runt om i landet tar sitt ansvar och avsätter resurser för att stärka arbetet med sociala krav i upphandlingar. Här behövs såväl den interna kompetensen stärkas, samt resurser allkoeras till uppföljning i form av revisioner. Prioriteras inte detta kommer vi även fortsättningsvis läsa skandalrapporter från civilsamhället som avslöjar oegentligheter i produktionen av varor och tjänster som upphandlas med våra skattemedel.

Parul Sharma
Head of CSR Compliance
Advokatfirman Vinge

Théo Jaekel
Senior Specialist: Human Rights and Supply Chain
Advokatfirman Vinge