Av 197 slumpmässigt utvalda upphandlingar som annonserats 2022 med rubriken ”immaterialrätt” krävdes äganderätten till de immateriella rättigheterna i 93,9 procent av fallen.
Det visar en kartläggning från Svenskt Näringsliv.
Kraven som ställs medför att leverantörernas möjligheter att utvecklas och driva innovation begränsas. Anledningen till att detta sker är sannolikt inkompetens och att standardmallar används utan att man reflekterar över lämpligheten i det enskilda fallet.
Det skriver Christina Wainikka, expert på immaterialrätt, och Ellen Hausel Heldahl, expert på offentlig upphandling, i en debattartikel.
En konsekvens blir att många företag avstår från att delta i offentlig upphandling, enligt författarna.
En annan konsekvens är att företag som gjort innovationer förlorar möjligheten att ytterligare kommersialisera dem, menar de.
Så vad är då lösningen på problemet?
Enligt Svenskt Näringsliv behöver upphandlande myndigheter tänka till kring vilka företag som vill avsäga sig sitt know-how, sina immateriella tillgångar eller möjligheten att konkurrera på den globala marknaden, genom att lämna över äganderätten.
Följden blir annars att företag avstår från att lämna anbud eller hoppas på att upphandlaren aldrig följer upp kravet, menar de.
För ett år sedan presenterade Wainikka och Hausel Heldahl en informationsskrift om immaterialrätt.
Är det inte så att imateriell/upphovsrätt inte kan flyttas.
Borde räcka med nyttjanderätt för beställaren.
Handlar det inte om sådant som tas fram eller skapas inom ramen för ett upphandlat uppdrag? Jag tror det bottnar i ett visst motstånd hos upphandlande myndigheter att fullt ut betala för (bekosta) en utveckling som leverantören sedan använder kommersiellt för att generera ytterligare intäkter.
Det finns något som heter innovationsupphandling.
Sedan när det gäller utveckling får en upphandling inte innebära att en leverantör får en monopolsituation se LOU.
LOU 4 kap 2 paragrafen.
Vår undersökning visar att myndigheterna slentrianmässigt använder likartade standardsskrivningar i avtalen rörande IPR, utan att egentligen reflektera över vad detta får för konsekvenser. Det är också vanligt förekommande med avvikelser från standardavtal så som AB och ABK.
Vi tror att myndigheterna behöver stöd i arbetat med att reglera IPR vilket varit syftet med boken vi skrivit.
Om man vill äga en rättighet måste man också vara beredd på att betala ett pris för detta.
En bättre reglerad IPR gynnar både företagens innovationskraft och myndigheternas strävan att utvecklas.
Innovationspartnerskap är ett mycket ovanligt förfarande, men när det tillämpas ska IPR regleras.
Läs gärna boken, den finns på Norstedts juridik.
Borde det inte räcka med obegränsad nyttjanderätt.
Det beror på vad man köper. Obegränsad i förhållande till vad, tid omfattning mm?
Självklart men vill man ha äganderätten får man vara beredd att betala men det upphovsrättsliga skyddet kvarstår.
Tex. Arkitektbyråns eller fotografens namn.
Hur skall man någonsin kunna arbeta med sk Innovationsupphandling som småföretagare om man inte kan utveckla lösningar och ha kvar sin IP?
Som företagare har vi råkar ut för att en kommun köpte ett exemplar av en egenutvecklad produkt för att testa. Men istället kopierade kommunen lösningen i “sin egen” verkstad. Hur skall man ha råd att driva en process om åtminstone mönsterskydd som småföretagare? Är det inte korruption?
Det är få avtalsområden som man kan specialisera sig inom, det gör att det blir mycket hängslen och livrem i i villkoren i upphandlingsdokumenten som kanske tolkas som mer drakoniska gentemot företaget än vad som som avses. Skulle killgissa att i många fall behöver inte UM avtala om rättigheter och inte heller betala för dem. Både köparsidan och leverantörsidan utgår ju regelmässigt från worst-case men har man inte avtalat om hur ett verk får spridas så blir det dyrt att makulera exempelvis en kampanj.