Frågan man ska ställa sig är hur vi på bästa sätt kan tillämpa bestämmelserna, och här finns mycket att göra. I Svenskt Näringslivs rankning av kommunernas företagsklimat, där drygt 30 000 företag varje år svarar på frågor kring företagande och kommunal styrning, får upphandling sämst betyg av alla parametrar som mäts. Det genomsnittliga betyget för alla kommuner är 2,7 på en 6-gradig skala. Hela 80 procent av alla kommuner får underkänt betyg, bara 20 procent får godkänt från företagen.
I statlig statistik kan vi se att antalet anbud sjunker, det mest vanligt förekommande antal anbud i en upphandling är bara två. I tolv procent av upphandlingarna över tröskelvärdet inkommer bara ett enda anbud, vilket inte är särskilt imponerande.
Varför ser det ut så här? När vi frågar företagen är det oftast ska-kraven det klagas på. Ni kanske känner igen dessa; leverantören ska ha haft erfarenhet från tre stycken tidigare motsvarande uppdrag, leverantören ska ha varit leverantör till kommunal verksamhet tidigare, leverantören ska ha haft uppdrag till offentlig sektor tidigare, eller uppdrag motsvarande X antal kronor, leverantören ska ta emot lärlingar utan garantier om beställningar via det tecknade ramavtalet, leverantören ska ha kapacitet att klara av att leverera varor till 100 avlämningspunkter på två timmar eller leverantören ska bekosta en bankgaranti som ska lämnas in tillsammans med anbudet.
Ett annat intressant krav som förekommer är att leverantören ska ta alla risker, den upphandlande myndigheten ingen risk, till exempel om det börjar brinna i ett kök ska leverantören stå för alla kostnader utan att veta något ombyggnadens konstruktion eller utrustning.
Ett sådant krav kan inget företag återförsäkra i något försäkringsbolag.
En av de grundläggande principerna som framgår av lagarna är proportionalitetsprincipen. Dessvärre har de svenska domstolarna inklusive Högsta förvaltningsdomstolen duckat från att pröva proportionalitetsprincipen och den uppsjö av krav man ställer på leverantörerna.
Många domare anser att de upphandlande myndigheterna och enheterna får ställa de krav de själva anser vara relevanta utan att pröva om dessa egentligen är vettiga eller proportionella. Detta har lett till att många upphandlingar i praktiken bara har en tänkbar leverantör – den befintliga.
Den nederländska regeringen har målmedvetet arbetat under många år med att förbättra den offentliga upphandlingen. De var tidigt ute med ett bra upphandlingsstöd, Pianoo, och de var en av föregångarna när det gäller att arbeta med innovationsupphandlingar och inköpsmognad i Europa.
Ett exempel som den nederländska regeringen under senare tid tagit initiativet till är att man i samverkan med leverantörs-representanter och upphandlande myndigheter tagit fram en proportionalitetsguide, som har en så pass tung juridisk ställning att den kan åberopas i domstol.
Av denna framgår hur proportionalitetsprincipen ska tolkas och vilka krav som är proportionella respektive inte proportionella.
Av guiden framgår till exempel att parterna ska dela på riskerna, att det räcker med erfarenhet från ett tidigare uppdrag, att erfarenhet från andra uppdrag än de specifika kan kvalificera leverantören etcetera.
Svenskt Näringsliv anser att det är dags för den svenska regeringen att ta ett liknande initiativ. Den offentliga marknaden behöver fler leverantörer som kan konkurrera om kontrakten eller komma med nya intressanta lösningar på de utmaningar som den offentliga sektorn står inför.
Vi behöver ifrågasätta den cocktail av krav som ställs för att kunna vara med att leverera till offentlig sektor. Vi uppmanar därför att det påbörjas ett arbete med att kopiera den nederländska proportionalitetsguiden och förhoppningsvis kan vi därigenom åstadkomma en högre grad av effektivitet, bättre utväxling på våra skattemedel och bättre kvalitet i den offentliga upphandlingen.
Ellen Hausel Heldahl
jurist, Svenskt Näringsliv
Ja, vi har en lång väg att vandra för att tillgodose lagtexten runt offentlig upphandling. Det enda som är säkert är att lagen är här för att stanna för oöverskådlig tid. Så nu är det dags att ta tag i den och få den begriplig för alla berörda. Då tänker jag både på beställare och leverantörer. Om vi bortser från upphandlingar runt vanliga ”konsumentvaror”, vilket mycket väl kan hanteras via den påtvingade digitala världen såsom DIS m.fl. (typ vanlig webb-shop), har vi andra komplexa upphandlingar som inte är lika hanterbara via den digitala världen. Jag tänker då på byggentreprenader, högteknologiska varor/anläggningar och svår definierade tjänster mm, när knappt beställaren själv vet vad hen vill ha. För ”handen på hjärtat”, visst är det så eller bör det vara så, att leverantören kan varan/tjänsten bäst. I annat fall kan väl beställaren genomföra projektet själv.
Vad är då det största problemet med offentlig upphandling? Jo, precis det du nämner Ellen – för få inkomna anbud vid varje upphandling samt ett 100-tal ska-krav som i vissa fall låser ute enskilda leverantörer, utan att vara relevanta för det specifika projektet. Med mina 20 år inom LOU och LUF har jag bara blivet mer och mer förundrad över alla dessa påhitt med juridiska termer och modeord. Det finns få leverantörer som orkar eller vill fördjupa sig i denna sörja till förändrade lagtexter. Istället blir det bara de stora leverantörerna som har resurser och tid som lämnar anbud. De mindre leverantörerna som mycket väl skulle kunna vara huvudleverantör blir bara en ”underleverantör” till den stora leverantören om hen har tur, dock med ett påslag för beställaren med 15 – 22 %. Vilket inte ger beställaren ”det ekonomiskt mest fördelaktiga” erbjudandet. Många påstår att den ekonomiska samhällsförlusten är hög för alla överprövningar och inkopplade affärsjurister. Men jag tror att den största ekonomiska samhällsförlusten är alla dessa anbud som inte skickas in över huvud taget från mindre och lokala/regionala leverantörer. Denna förlustsumma är av förståeliga skäl ej kalkyleringsbar. Detta gör att våra offentliga medel inte nyttjas på ett rätt och effektivt sätt.
Beträffande avskräckande termer och modeord kan nämnas anbudsansökningsinbjudan, fördelningsnyckel, alla upphandlings förfarande (dag runt 7- 8 st.), innovationsupphandling och strategisk upphandling. Strategisk upphandling – alla upphandlingar är väl förhoppningsvis strategiska, d.v.s. samhällsnyttiga. Sedan har vi det här med ska-krav, vilket jag aldrig har haft problem med. Anledning till detta är att i vår bransch förtydligas vad som är ska-krav, d.v.s. vilket ska-krav som krävs för att klara prövningen av anbudet. Detta sker med hjälp av fet text – ska. Övriga krav för leveransen förknippas med Allmänna Bestämmelser skrivs som ”skall”. Som beställare är det så gott som omöjligt att skriva ett upphandlingsdokument (fd. förfrågningsunderlag) utan att använda orden ska eller skall. Här har vi åter ett bevis på obegriplig förändring av terminologi. Från årsskiftet heter det inte förfrågningsunderlag, utan upphandlingsdokument. Varför har man lagt ner tid och pengar på denna förändring, det strider mot alla Allmänna Bestämmelser såsom ABT, AB, ABA m.fl. samt även AMA AF.
Till sist, med införande av lagen för offentlig upphandling har själva affären försvunnit, kontakten med parterna, nu mera är det en juridisk företeelse. Komplexa affärer bygger mycket på förtroende, nya förutsättningar och är alltid oförutsägbart, det kan förändras under hela upphandlingsprocessen. Vi har således fått en lag som inte är fullt hanterbar för alla. Utan detta gör bara att klyfterna i samhället tenderar att öka, de stora som har resurser blir bara större och de små får svansa efter. Livet är också oförutsägbart och som tur är finns ingen lag om det än, vilket i så fall hade varit i paritet med LOU/LUF för komplexa affärer.
Ja, vi har en lång väg att vandra för att tillgodose lagtexten runt offentlig upphandling. Det enda som är säkert är att lagen är här för att stanna för oöverskådlig tid. Så nu är det dags att ta tag i den och få den begriplig för alla berörda. Då tänker jag både på beställare och leverantörer. Om vi bortser från upphandlingar runt vanliga ”konsumentvaror”, vilket mycket väl kan hanteras via den påtvingade digitala världen såsom DIS m.fl. (typ vanlig webb-shop), har vi andra komplexa upphandlingar som inte är lika hanterbara via den digitala världen. Jag tänker då på byggentreprenader, högteknologiska varor/anläggningar och svår definierade tjänster mm, när knappt beställaren själv vet vad hen vill ha. För ”handen på hjärtat”, visst är det så eller bör det vara så, att leverantören kan varan/tjänsten bäst. I annat fall kan väl beställaren genomföra projektet själv.
Vad är då det största problemet med offentlig upphandling? Jo, precis det du nämner Ellen – för få inkomna anbud vid varje upphandling samt ett 100-tal ska-krav som i vissa fall låser ute enskilda leverantörer, utan att vara relevanta för det specifika projektet. Med mina 20 år inom LOU och LUF har jag bara blivet mer och mer förundrad över alla dessa påhitt med juridiska termer och modeord. Det finns få leverantörer som orkar eller vill fördjupa sig i denna sörja till förändrade lagtexter. Istället blir det bara de stora leverantörerna som har resurser och tid som lämnar anbud. De mindre leverantörerna som mycket väl skulle kunna vara huvudleverantör blir bara en ”underleverantör” till den stora leverantören om hen har tur, dock med ett påslag för beställaren med 15 – 22 %. Vilket inte ger beställaren ”det ekonomiskt mest fördelaktiga” erbjudandet. Många påstår att den ekonomiska samhällsförlusten är hög för alla överprövningar och inkopplade affärsjurister. Men jag tror att den största ekonomiska samhällsförlusten är alla dessa anbud som inte skickas in över huvud taget från mindre och lokala/regionala leverantörer. Denna förlustsumma är av förståeliga skäl ej kalkyleringsbar. Detta gör att våra offentliga medel inte nyttjas på ett rätt och effektivt sätt.
Beträffande avskräckande termer och modeord kan nämnas anbudsansökningsinbjudan, fördelningsnyckel, alla upphandlings förfarande (dag runt 7- 8 st.), innovationsupphandling och strategisk upphandling. Strategisk upphandling – alla upphandlingar är väl förhoppningsvis strategiska, d.v.s. samhällsnyttiga. Sedan har vi det här med ska-krav, vilket jag aldrig har haft problem med. Anledning till detta är att i vår bransch förtydligas vad som är ska-krav, d.v.s. vilket ska-krav som krävs för att klara prövningen av anbudet. Detta sker med hjälp av fet text – ska. Övriga krav för leveransen förknippas med Allmänna Bestämmelser skrivs som ”skall”. Som beställare är det så gott som omöjligt att skriva ett upphandlingsdokument (fd. förfrågningsunderlag) utan att använda orden ska eller skall. Här har vi åter ett bevis på obegriplig förändring av terminologi. Från årsskiftet heter det inte förfrågningsunderlag, utan upphandlingsdokument. Varför har man lagt ner tid och pengar på denna förändring, det strider mot alla Allmänna Bestämmelser såsom ABT, AB, ABA m.fl. samt även AMA AF.
Till sist, med införande av lagen för offentlig upphandling har själva affären försvunnit, kontakten med parterna, nu mera är det en juridisk företeelse. Komplexa affärer bygger mycket på förtroende, nya förutsättningar och är alltid oförutsägbart, det kan förändras under hela upphandlingsprocessen. Vi har således fått en lag som inte är fullt hanterbar för alla. Utan detta gör bara att klyfterna i samhället tenderar att öka, de stora som har resurser blir bara större och de små får svansa efter. Livet är också oförutsägbart och som tur är finns ingen lag om det än, vilket i så fall hade varit i paritet med LOU/LUF för komplexa affärer.
Ja, vi har en lång väg att vandra för att tillgodose lagtexten runt offentlig upphandling. Det enda som är säkert är att lagen är här för att stanna för oöverskådlig tid. Så nu är det dags att ta tag i den och få den begriplig för alla berörda. Då tänker jag både på beställare och leverantörer. Om vi bortser från upphandlingar runt vanliga ”konsumentvaror”, vilket mycket väl kan hanteras via den påtvingade digitala världen såsom DIS m.fl. (typ vanlig webb-shop), har vi andra komplexa upphandlingar som inte är lika hanterbara via den digitala världen. Jag tänker då på byggentreprenader, högteknologiska varor/anläggningar och svår definierade tjänster mm, när knappt beställaren själv vet vad hen vill ha. För ”handen på hjärtat”, visst är det så eller bör det vara så, att leverantören kan varan/tjänsten bäst. I annat fall kan väl beställaren genomföra projektet själv.
Vad är då det största problemet med offentlig upphandling? Jo, precis det du nämner Ellen – för få inkomna anbud vid varje upphandling samt ett 100-tal ska-krav som i vissa fall låser ute enskilda leverantörer, utan att vara relevanta för det specifika projektet. Med mina 20 år inom LOU och LUF har jag bara blivet mer och mer förundrad över alla dessa påhitt med juridiska termer och modeord. Det finns få leverantörer som orkar eller vill fördjupa sig i denna sörja till förändrade lagtexter. Istället blir det bara de stora leverantörerna som har resurser och tid som lämnar anbud. De mindre leverantörerna som mycket väl skulle kunna vara huvudleverantör blir bara en ”underleverantör” till den stora leverantören om hen har tur, dock med ett påslag för beställaren med 15 – 22 %. Vilket inte ger beställaren ”det ekonomiskt mest fördelaktiga” erbjudandet. Många påstår att den ekonomiska samhällsförlusten är hög för alla överprövningar och inkopplade affärsjurister. Men jag tror att den största ekonomiska samhällsförlusten är alla dessa anbud som inte skickas in över huvud taget från mindre och lokala/regionala leverantörer. Denna förlustsumma är av förståeliga skäl ej kalkyleringsbar. Detta gör att våra offentliga medel inte nyttjas på ett rätt och effektivt sätt.
Beträffande avskräckande termer och modeord kan nämnas anbudsansökningsinbjudan, fördelningsnyckel, alla upphandlings förfarande (dag runt 7- 8 st.), innovationsupphandling och strategisk upphandling. Strategisk upphandling – alla upphandlingar är väl förhoppningsvis strategiska, d.v.s. samhällsnyttiga. Sedan har vi det här med ska-krav, vilket jag aldrig har haft problem med. Anledning till detta är att i vår bransch förtydligas vad som är ska-krav, d.v.s. vilket ska-krav som krävs för att klara prövningen av anbudet. Detta sker med hjälp av fet text – ska. Övriga krav för leveransen förknippas med Allmänna Bestämmelser skrivs som ”skall”. Som beställare är det så gott som omöjligt att skriva ett upphandlingsdokument (fd. förfrågningsunderlag) utan att använda orden ska eller skall. Här har vi åter ett bevis på obegriplig förändring av terminologi. Från årsskiftet heter det inte förfrågningsunderlag, utan upphandlingsdokument. Varför har man lagt ner tid och pengar på denna förändring, det strider mot alla Allmänna Bestämmelser såsom ABT, AB, ABA m.fl. samt även AMA AF.
Till sist, med införande av lagen för offentlig upphandling har själva affären försvunnit, kontakten med parterna, nu mera är det en juridisk företeelse. Komplexa affärer bygger mycket på förtroende, nya förutsättningar och är alltid oförutsägbart, det kan förändras under hela upphandlingsprocessen. Vi har således fått en lag som inte är fullt hanterbar för alla. Utan detta gör bara att klyfterna i samhället tenderar att öka, de stora som har resurser blir bara större och de små får svansa efter. Livet är också oförutsägbart och som tur är finns ingen lag om det än, vilket i så fall hade varit i paritet med LOU/LUF för komplexa affärer.
Ja, vi har en lång väg att vandra för att tillgodose lagtexten runt offentlig upphandling. Det enda som är säkert är att lagen är här för att stanna för oöverskådlig tid. Så nu är det dags att ta tag i den och få den begriplig för alla berörda. Då tänker jag både på beställare och leverantörer. Om vi bortser från upphandlingar runt vanliga ”konsumentvaror”, vilket mycket väl kan hanteras via den påtvingade digitala världen såsom DIS m.fl. (typ vanlig webb-shop), har vi andra komplexa upphandlingar som inte är lika hanterbara via den digitala världen. Jag tänker då på byggentreprenader, högteknologiska varor/anläggningar och svår definierade tjänster mm, när knappt beställaren själv vet vad hen vill ha. För ”handen på hjärtat”, visst är det så eller bör det vara så, att leverantören kan varan/tjänsten bäst. I annat fall kan väl beställaren genomföra projektet själv. Vad är då det största problemet med offentlig upphandling? Jo, precis det du nämner Ellen – för få inkomna anbud vid varje upphandling samt ett 100-tal ska-krav som i vissa fall låser ute enskilda leverantörer, utan att vara relevanta för det specifika projektet. Med mina 20 år inom LOU och LUF har jag bara blivet mer och mer förundrad över alla dessa påhitt med juridiska termer och modeord. Det finns få leverantörer som orkar eller vill fördjupa sig i denna sörja till förändrade lagtexter. Istället blir det bara de stora leverantörerna som har resurser och tid som lämnar anbud. De mindre leverantörerna som mycket väl skulle kunna vara huvudleverantör blir bara en ”underleverantör” till den stora leverantören om hen har tur, dock med ett påslag för beställaren med 15 – 22 %. Vilket inte ger beställaren ”det ekonomiskt mest fördelaktiga” erbjudandet. Många påstår att den ekonomiska samhällsförlusten är hög för alla överprövningar och inkopplade affärsjurister. Men jag tror att den största ekonomiska samhällsförlusten är alla dessa anbud som inte skickas in över huvud taget från mindre och lokala/regionala leverantörer. Denna förlustsumma är av förståeliga skäl ej kalkyleringsbar. Detta gör att våra offentliga medel inte nyttjas på ett rätt och effektivt sätt. Beträffande avskräckande termer och modeord kan nämnas anbudsansökningsinbjudan, fördelningsnyckel, alla upphandlings förfarande (dag runt 7- 8 st.), innovationsupphandling och strategisk upphandling. Strategisk upphandling – alla upphandlingar är väl förhoppningsvis strategiska, d.v.s. samhällsnyttiga. Sedan har vi det här med ska-krav, vilket jag aldrig har haft problem med. Anledning till detta är att i vår bransch förtydligas vad som är ska-krav, d.v.s. vilket ska-krav som krävs för att klara prövningen av anbudet. Detta sker med hjälp av fet text – ska. Övriga krav för leveransen förknippas med Allmänna Bestämmelser skrivs som ”skall”. Som beställare är det så gott som omöjligt att skriva ett upphandlingsdokument (fd. förfrågningsunderlag) utan att använda orden ska eller skall. Här har vi åter ett bevis på obegriplig förändring av terminologi. Från årsskiftet heter det inte förfrågningsunderlag, utan upphandlingsdokument. Varför har man lagt ner tid och pengar på denna förändring, det strider mot alla Allmänna Bestämmelser såsom ABT, AB, ABA m.fl. samt även AMA AF. Till sist, med införande av lagen för offentlig upphandling har själva affären försvunnit, kontakten med parterna, nu mera är det en juridisk företeelse. Komplexa affärer bygger mycket på förtroende, nya förutsättningar och är alltid oförutsägbart, det kan förändras under hela upphandlingsprocessen. Vi har således fått en lag som inte är fullt hanterbar för alla. Utan detta gör bara att klyfterna i samhället tenderar att öka, de stora som har resurser blir bara större och de små får svansa efter. Livet är också oförutsägbart och som tur är finns ingen lag om det än, vilket i så fall hade varit i paritet med LOU/LUF för komplexa affärer.
Ja, det är inte främst upphandlingsreglerna det är fel på, det är tillämpningen som brister. SOU 2013:12 “Goda affärer” belyser detta. Rollen som inköpare är en av de svåraste inom det offentliga, se bl.a.
Europarättslig Tidskrift 2013 nr 4, “Attityder till
upphandlingsreglerna” (ledare). En rättsligt bindande proportionalitetsguide löser därför sannolikt inte tillämpningsproblemen, lika lite som exempelvis upphandlingssystemen (IT-stöd) gör. Det som kan ge ett positivt resultat är att de offentliga inköparnas kompetens och tillgängliga resurser utvecklas. En mycket stor utvecklingspotential ligger i förmåga att tänka på konsekvenser av olika handlingsalternativ, istället för att “göra som man alltid gjort”.
Ser man på. Problematiken är således inte ny när man läser sammanfattningen av SOU 2013:12. Tyvärr är den lika aktuell nu, 4 år efter överlämnade av rapporten.
Vi har många lagar i Sverige, men vi har bara en myndighet som ska hjälpa alla, utom Riksdagen, att förstå reglerna, nämligen Upphandlingsmyndigheten. Detta förhållande säger att upphandlingsreglerna i Sverige är svårare att förstå och tillämpa än någon annan lag. Bl.a. inkomst- och mervärdeskattelagstiftning och brottsbalken är således relativt lättare att förstå och tillämpa än upphandlingsreglerna.
Med utgångspunkt från detta faktum så krävs i upphandling kunskaper och kompetens inom exempelvis juridik, ekonomi, teknik, miljö och socialt ansvarstagande, projektledning, alternativa lösningsmetoder och riskhantering, beslutsfattande, risk mm, mm.
Det går att påstå något annat, nämligen att upphandlingsreglerna är enkla och lätta att tillämpa och det krävs bara att de kompetenta upphandlarna ges tillräckliga mandat och position hos myndigheterna. En sådan förändring i den svenska myndighetssfären skulle sannolikt innebära att många offentliga chefer får sin makt kringskuren, och det är sannolikt där de stora problemen finns.