Luddig plikt att dokumentera

Regeringen föreslår dokumentationsplikt för direktupphandlingar som går över 100 000 kronor. Upphandlande myndighet eller enhet ska, som det uttrycks, anteckna skälen för sina beslut och annat av betydelse.
 
Det ges viss vägledning kring vad som bör sparas. Hit hör uppgifter om vad som köptes, hur konkurrensen togs till vara, vilka leverantörer som tillfrågades, antal anbud och vem som fick uppdraget. Skäl för tilldelningen, avtalets uppskattade värde samt löptid är också intressant.
 
Flera remissinstanser hade dock krävt mer långtgående bestämmelser runt plikten att dokumentera. Konkurrensverket ville exempelvis se preciseringar om vad som ska sparas och hur länge som dokumentationen ska finns kvar i arkiven.
 
Föreningen Sveriges offentliga leverantörer hörde till dem som i sitt remissvar ansåg att slarv med dokumentation skulle straffas. Regeringen går dock på linjen att det inte är nödvändigt att koppla någon särskild sanktion till kravet på dokumentation.
 
Fast det öppnas samtidigt för att regelverket kan komma att ändras. En utvärdering ska ske efter tre år. Den ska även omfatta en kik på hur transaktionskostnaderna påverkats samt hur de nya gränserna påverkat konkurrensen, inte minst för små och medelstora företag.
 
Kammarrätten i Göteborg har hittat en inkonsekvens i förslaget. Varför en fast beloppsgräns för dokumentationsplikt samtidigt som regeringen talar sig varm för att räkna fram gränsen för direktupphandling genom en procentmodell av tröskelvärdet?
 
Inköp Gävleborg och Lantbrukarnas Riksförbund, för att nämna några, menar att dokumentationsplikten borde kombineras med annonseringsskyldighet. Upphandlingar värda mer än 100 000 kronor skulle exempelvis kunna annonseras ut på webben.