Det framgår av Transparency international Sveriges nya podd där Slottner som civilminister och ansvarig för offentlig upphandling medverkar i ett samtal med organisationens generalsekreterare Ulrik Åshuvud.
Efter ett resonemang om korruptionsproblematiken av Åshuvud lyfter Slottner fram Upphandlingsmyndigheten som resurs och där han manar alla upphandlande myndigheter att ställa sig frågan hur man kan jobba på bästa sätt för att motverka korruption eller att oseriösa aktörer tar sig in på marknaden (cirka 28 minuter in i avsnittet).
– För det finns en otrolig kompetensbrist runtom i Sverige – inte minst i många mindre kommuner som inte klarar av och göra bra, offentliga upphandlingar och som inte heller klarar av att göra de efterkontroller som behövs, säger Erik Slottner.
Han lägger delvis skulden på ”krånglig juridik”, men pekar även på bristande politiskt engagemang.
– Jag har ju en bakgrund som kommunpolitiker själv och visst pratade politiken upphandling ibland men synsättet var nog ändå att detta är någonting som tjänstemännen klarar av att sköta på egen hand. Här behöver inte vi göra så mycket handpåläggning och retirerar politiken och inte ställer så mycket kontrollfrågor och följdfrågor då kanske inte det bli så prioriterat på tjänstemannanivå heller, säger Erik Slottner.
Tidigare i år fick han stark kritik från SOI efter att ha talat om bristande hantverk som orsak till brister inom offentlig upphandling
Det är för lite fokus på upphandling så det sätts inte till nog med resurser. Det krävs lite mer resurser för att kunna göra bra affärer och följa upp och genom det kan vi spara pengar och få bättre kvalitet.
Kräv att Kammarkollegiet får i uppdrag att öka sin avtalsteckning till även avtal med lite lägre omsättning. Då kan mindre myndigheter på ett enkelt sätt kunna köpa standardiserade varor och tjänster och istället lägga fokus på specifika avtal samt uppföljning.
Det vore även önskvärt att mindre inköp på kammarkollegiets avtal kan göras via rangordning istället för FKU så att det går att hantera på ett enklare sätt.
Inte jättesnyggt av Slottner. Känns som att han gillar att dissa dem som jobbar med upphandling. Vore väl bättre om han hyllade oss?
Bättre titel på artikeln vore “Otrolig brist på verktyg för bekämpning av välfärdsbrottslighet”. I Sverige genomförs årligen drygt 18 000 annonserade upphandlingar. Av dessa är cirka hälften så kallade direktivstyrda upphandlingar. Vid denna typ av upphandlingar har det sen den 1 januari 2017 (snart 8 år sen!!!!!), i samband med att den nya lagen om offentlig upphandling (LOU) trädde i kraft, varit obligatoriskt för upphandlande myndigheter att genom kontroll av offentliga bevis säkerhetsställa att en leverantör inte begått vissa listade brott och att den fullgjort sina skyldigheter avseende betalning av skatter eller socialförsäkringsavgifter innan tilldelning av ett offentligt kontrakt. Något verktyg för att genomföra denna kontroll presenterades dock aldrig i samband med denna lagändring.
Hösten 2023, efter ett långt påverkansarbete, fick vi dock äntligen Leverantörskontrollutredningens slutbetänkande, men sen dess har det varit tyst… I propplistan för hösten syns utrednings förslag fortfarande inte till. Det är inte rättvist att ge upphandlare nya skyldigheter men samtidigt inte leverera de verktyg som behövs för att utföra uppgiften, och sen dessutom skylla resultatet på upphandlarna.
När det kommer till Upphandlingsmyndighetens stöd är det i praktiska termer tämligen begränsat. Hade man menat allvar med att ta fram praktiskt stöd borde man ta fram en ”Kriterietjänst” likt den som existerar för hållbarhetskriterier, fast för bekämpning av välfärdsbrottslithet.
Jag lyssnade på detta samtal och blir så otroligt beklämd över att vår högst ansvariga politiker inte kan skilja på operativt, taktiskt och strategiskt inköp och också har mage att smutskasta en hel upphandlarkår som sliter sitt hår för att skapa välbalanserade affärsmässiga avtal med seriösa leverantörer för sina myndigheter.
Precis som föregående kommentar så undrar jag vart är våra verktyg och beskriva hur verkligheten ser ut för våra upphandlare?
1. LOU kräver att vi inte får tilldela en leverantör som har personer i ledande ställning som är dömda för vissa brott. Hur ska detta kunna kontrolleras när vi inte kan kräva registeruppdrag på personer i ledande ställning (polisen kan inte sortera ut de brott som är upptagna i LOU)? Detta gäller också i max 5 år efter det att dom har fallit och har personen lämnat företagets ledning vad gäller då om exempelvis någon närstående familjemedlem har gått in i ledningen? Dagens sanningsförsäkran som används är knappt värt pappret det är skrivet på.
2. LOU kräver att en anbudsgivare ska uteslutas om en anbudsgivare inte betalar sina skatter och avgifter och hur kontrolleras detta på ett smidigt sätt när det sedan flera år tillbaka är sekretessbelagt om en anbudsgivare har en skatteskuld på sitt konto? Lösningen blir att be be anbudsgivaren själv hämta ut sina uppgifter och dela dem med oss. Efter tre veckor går förvisso skatteskulden över till kronofogden så då finns det en chans att upptäcka det men tiden där emellan är ett dolt fönster.
3. Anbudsgivare får också uteslutas om vi kan påvisa att de har misskött sig på andra sätt men helt ärligt finns det få domar som har gett upphandlande myndigheter rätt när de har försökt använda dessa uteslutningsgrunder – det krävs omfattande bevisning och sådan finns sällan att tillgå. Det får också max vara tre år sedan misskötseln inträffade och om anbudsgivaren har vidtagit åtgärder (självrättelse) finns det nästan aldrig skäl nog att utesluta dem. (se exempelvis den nya domen från Förvaltningsrätten i Falun,1039-24)
Detta är saker som händer under själva upphandlingsprocessen och som upphandlare ägnar sig åt – fråga gärna den som använder avtalet tre år efter att det signerats vilka kontroller som görs för att kontrollera om leverantören sköter sig och om leverantören sköter sig enligt vad som avtalats. Det är inte upphandlarna som sitter och lägger beställningar på avtalen, det görs ute i verksamheten. Man ska vara glad om det som köps stämmer överens med det som avtalet omfattar och att leverantören fakturerar avtalade priser. Kompetensen hos de som nyttjar avtalen och som har rätt att beställa är tyvärr ofta låg och även kunskapen om vilka konsekvenser det kan få att göra fel.
Slottner vill också att politiker ska ha större fokus och engagera sig i de upphandlingar som genomförs för att de ska bli bra – ett litet tips bara – under en upphandlingsprocess råder under vissa delar absolut sekretess – ju fler som blir inblandade ju högre risk att sekretessen röjs – i dessa fall tål det att påminnas om att just sekretesslagstiftningen innebär ett personligt straffansvar med fängelse på straffskalan. När jag en gång förklarade det för en ledning i ett offentligt bolag så insåg de det olämpliga att skicka ut sekretessmaterial till 20 politiskt valda personer i en styrelse tre veckor innan tilldelningen skulle ske.
Om politiker vill att vi ska få förutsättningar för att genomföra “bättre” upphandlingar så bör de förstå att hela lagstiftningen bygger på ett EU-direktiv som ska säkerställa EU:s inre marknad och att alla företag har rätt och ska möjlighet att göra affärer med alla myndigheter. Det är en lag för att skydda marknadens leverantörer – inte för att skydda offentliga myndigheter.
Vill politiker att vi ska kunna utesluta leverantörer på de grunder vi ska och får så behöver de ge oss riktiga verktyg så att vi kan göra de kontroller som krävs och även om vi med dessa verktyg lyckas utesluta dem så bör politiker också förstå att en domstol högst sannolikt kommer att anse att leverantörernas självrättelser är tillräckliga och att det inte föreligger någon grund för uteslutning.
Kort sagt – det är i dagsläget, med gällande lagstiftning och den brist på verktyg/information som tillhandahålls av andra myndigheter (Skatteverket, polisen, domstolar, migrationsmyndigheten, arbetsgivarverket, m.fl.), mycket svårt att förhindra att oseriösa leverantörer kvalificerar sig i en upphandling.
Det vore underbart om politiker någon gång kunde sätta sig in i verkligheten innan de talar om vart problemet ligger och börjar spä på myterna om “de dåliga upphandlingarna”. Fast det är klart – upphandlingsområdet är extremt komplext så det krävs ju en viss intellektuell höjd för att förstå området…
Kommandoran – håller med dig HELT och hållet! Varje stavelse!
Nu har jag inte hört Slottner i denna podd men på SOI i år och att han där under öppningstalet lyckades få 100-tals upphandlare att känna sig värdelösa är under all kritik!
Tänk om andemeningen istället var likt – alla inköpare/upphandlare i Sverige , jag vet att ni ofta kämpar i motvind i era verksamheter med både resursbrist, kunskapsbrist av ledning och beställare och varken har ordentliga informationssystem eller uppföljningssytem! Mitt uppdrag som civilminister är att stötta er och att bidra till att ni kan utföra ett uppdrag på ett juridiskt korrekt sätt med affären i beaktande !
Upphandlare vill inget hellre än att avtalen följs upp, men om varken ledning eller politisk ledning anser att det finns ett värde i detta skjuts heller inte några resurser till. Fullkomligt huvudlöst att offentlig sektor / politik inte tar ansvar. Det släpper in ett fåtal oseriösa företag, som över tid konkurrerar ut seriösa företag och ersätter dem i leverantörsutbudet för offentlig sektor.
Över tid ger vanliga företag upp när de ser att genvägar och fusk inte bestraffas. Kvar blir en allt högre andel oseriösa företag som ser att dessa metoder lönar sig. Det som i början rör sig om en liten bråkdel av företagen på en väl fungerande marknad får näring och växer till nivå som till sist blir synlig för journalistiken samt får märkbara effekter på samhället.
Notera även att 99% av de företag som lämnar anbud till offentlig sektor inte heller vill något hellre än att avtalen följs upp, så att de kan konkurrerar på hederliga marknadsmässiga sätt istället för att konkurreras ut av fuskare.
För att kunna göra bra inköp behöver man djup kunskap om det som ska köpas in. Idén att en avdelning med ett fåtal personer ska ha kunskap om allt det som en organisation behöver köpa in är i min värld ett felaktigt koncept. Den omfattande juridiken passar inte heller alla branscher. Vissa branscher är mer oärliga än andra, inom somliga finns det ett fåtal leverantörer och i andra finns det tusentals. Med en allomfattande lagstiftning i all välmening, är det risk att resurser läggs på att uppfylla lagen istället för att fokusera på att göra den bästa upphandlingen. Det handlar om regler istället för förtroende. Det kan ju inte lastas upphandlare att de ska göra inköp av saker som de inte kan något om. Det handlar om en attityd till vad inköp kräver för att det ska bli riktigt bra.