I ett examensarbete i offentlig rätt vid Uppsala universitet har Victoria Andersson undersökt möjligheterna för förlorande anbudsgivare att få insyn i det vinnande anbudet, inom och utanför en överprövningsprocess.
I teorin ska en förfördelad anbudsgivare får ta del av det vinnande anbudet genom offentlighetsprincipen. Men det finns inskränkningar i insynsmöjligheterna, bland annat genom sekretessregleringen.
Begränsningarna överlappar perioden den förlorande anbudsgivaren har på sig att begära överprövning av upphandlingen.
”Det är beklagligt att den gällande regleringen har medfört att den som måste ha tillgång till anbudet för att få sina intressen och rättigheter bevarade, även är den som är mest begränsad till att få ta del av det”, skriver Victoria Andersson.
I sin uppsats konstaterar hon dock att sekretess- och insynsintresset inte nödvändigtvis behöver vara så oförenliga som domstolar och doktrin får det att framstå.
”Genom att överprövningsorganet i större utsträckning kan fordra in och granska det vinnande anbudet för brister i kombination med ett mer utförligt tilldelningsbeslut, kan både den vinnande anbudsgivarens intresse av att kommersiellt känslig information inte regelmässigt röjs, samt den förlorande anbudsgivarens intresse av att få insyn och tillgång till en effektiv prövning tillgodoses”, skriver Victoria Andersson.
Det finns flera parametrar som försvårar utlämnande av allmänna handlingar. Det vore grymt om någon kom på en gyllene mellanväg, då sekretessprövning är tidskrävande för UM och anbudsgivare som inte har vunnit en upphandling givetvis ska få möjlighet att granska. Det vore önskvärt om (1) anbudsgivare slutade begära sekretess på ALLT i sina anbud, men sedan begära ut samma uppgifter från andras anbud, och (2) någon slags vägledning från ex. Upphandlingsmyndigheten kring vad som anses vara känslig information då det alltid är snårigt. När det blir upp till UM att göra en egen bedömning säger det sig självt att alla UM kommer göra olika bedömningar, om det inte finns någon guidning.
Det finns en grundläggande problematik i denna typ av myndighets-utövning och det är det svaga skyddet för UM och dess behov av att göra de val som behövs för att myndigheten ska kunna fokusera på sitt uppdrag – att driva myndighetens arbete. En myndighets möjlighet att utifrån de skattemedel som avsatts och den personal som anställts genomföra sitt samhällsuppdrag är myndighetschefens främsta prioritet, varje dag. Det ständigt ökade fokus på juridisk formalism (och ökande krav på statistikinlämnande) inom upphandlingsområdet flyttar fokus från myndighetens uppdrag. Kommersiella anbudshandlingar från leverantörer är aldrig offentliga i näringslivet. Näringslivet verkar klara sig rätt bra utan att deras inköpsarbete löpande ifrågasätts. Vad hade effekten blivit för den offentliga förvaltningen om anbud alltid skulle sekretessbeläggas en viss tid i sin helhet med undantag av vissa specificerade poster såsom totalpris, namn och ort på anbudsgivaren?