Särskild kollektivtrafik hotas av ineffektivitet

En välfungerande kollektivtrafik är en grundförutsättning i ett modernt samhälle. Lika viktigt är att alla, oavsett förutsättningar och behov, har möjlighet att ta del av den. För hundratusentals människor som inte kan resa med den allmänna kollektivtrafiken är den särskilda kollektivtrafiken, även kallad serviceresor och anropsstyrd trafik, en nödvändighet för att kunna ta sig till skolan, daglig verksamhet, arbetet och sjukvården. Den fyller en avgörande funktion för samhällsgemenskap och delaktighet.

Behovet av särskild kollektivtrafik ökar och kommer att fortsätta öka i takt med att Sveriges befolkning åldras. Redan idag är över 20 procent av befolkningen 65 år eller äldre. Men framtiden för den särskilda kollektivtrafiken hotas av ineffektiv planering, onödiga kostnader och en växande miljöpåverkan.

Om vi vill säkerställa en hållbar särskild kollektivtrafik krävs en förändrad syn på hur den styrs och utvecklas. Annars riskerar ineffektiviteten att förvärras och kostnaderna att skena, vilket i slutänden kommer att drabba resenärerna – de som är beroende av den för att kunna ta del av samhället på lika villkor.

Fortsatt passivitet från upphandlande myndigheter är inte ett alternativ. Om ingen tar ansvar nu, riskerar vi att försämra en samhällsviktig funktion. I Sverige genomförs varje år cirka 85 miljoner resor inom den särskilda kollektivtrafiken, enligt siffror från Svensk Kollektivtrafik.

Idag sker majoriteten av resorna under några få timmar på morgonen och eftermiddagen. För att möta denna ojämna efterfrågan krävs en stor fordonsflotta och många förare, som ska avlönas under hela dagen, trots att behoven är koncentrerade till korta tidsintervaller. Mellan rusningstopparna står många fordon stilla, förare väntar på nästa uppdrag och resurser förblir outnyttjade. På vissa håll i landet kan 70 till 80 procent av dagen vara outnyttjad arbetstid. Det är inte bara en ekonomisk fråga, tomma fordon på våra vägar innebär också en onödig miljöbelastning.

I trafikhuvudmännens upphandlingar lyfts ofta vikten av effektivitet och hållbarhet, och ersättningsmodeller kopplas till dessa mål. Men i praktiken saknas en helhetssyn som säkerställer att resurser används optimalt. När avtalen väl är på plats sker ofta förändringar som går i motsatt riktning. I stället ser vi en utveckling där fler fordon sätts in utan att befintlig kapacitet utnyttjas effektivt. Konsekvensen blir att operatörerna får bära den ekonomiska risken. Det skapar en ohållbar situation både ekonomiskt och verksamhetsmässigt.

På sikt blir det samhället som får stå för notan för ineffektiviteten, och resenärerna som påverkas negativt, antingen genom att operatörerna höjer sina priser för att täcka förluster eller genom att kommuner och regioner tvingas till besparingar. Sådana besparingar kan i förlängningen leda till färre resmöjligheter och längre väntetider, vilket riskerar att öka utanförskapet för äldre och personer med funktionsnedsättning.

För att förändra denna situation krävs samarbete och handlingskraft från upphandlande parter. Om vi i stället planerade resandet smartare, kunde vi minska onödiga kostnader och använda våra gemensamma resurser bättre. Det är dags att vi ser den särskilda kollektivtrafiken för vad den är, en del av kollektivtrafiken, inte en taxitjänst, och planerar den därefter.

Vi behöver en förändring:

• Jämnare resande och samarbete: Upphandlande myndigheter och de verksamheter som använder tjänsten behöver samarbeta för att planera ett jämnare resande över dagen. På så sätt kan vi bättre utnyttja tillgängliga resurser och skapa ett mer effektivt flöde.
• Ökad samplanering: Många resenärer reser ensamma trots att deras resvägar ofta
  sammanfaller. Den särskilda kollektivtrafiken är en del av den allmänna kollektivtrafiken, där linjer och tidtabeller optimeras. Samma principer bör gälla här för att minska kostnader och klimatavtryck genom fler samåkningar.
• Ekonomisk hållbarhet: Vem ska ta ansvar för kostnaderna för fordon och förare som står utan uppdrag? Om ingen gör det riskerar vi att förlora kompetenta förare och skapa arbetskraftsbrist. Vi behöver en hållbar balans mellan flexibilitet, tillgänglighet och ekonomiskt ansvarstagande för att bibehålla kvalitet och trygghet.
• Effektivisering eller ökade kostnader: Om vi inte förändrar planeringen kommer kostnaderna att fortsätta öka. Kommunerna kommer att tvingas lägga större resurser på ett ineffektivt system, samtidigt som hållbara aktörer riskerar att slås ut.

Detta handlar i grunden om en beteendeförändring. Vi måste börja se på den särskilda kollektivtrafiken som en del av det gemensamma transportsystemet. Ett avgörande steg är att operatörerna får ett större ansvar i planeringen. Det är de som har arbetsgivaransvaret för förarna, den dagliga kontakten med resenärerna och bäst insikt i hur verksamheten fungerar i praktiken.

Genom att flytta mer av planeringsansvaret från uppdragsgivarna till operatörerna kan vi minska kostnader, öka effektiviteten och skapa en bättre reseupplevelse för alla. Tillsammans med våra resenärer och uppdragsgivare har vi en möjlighet att göra skillnad. Samtidigt är det avgörande att den särskilda kollektivtrafiken fortsatt garanterar tillgänglighet och trygghet för resenärerna.

Vår vädjan är att tillsammans med upphandlande parter skapa en lösning som säkerställer att människor kan ta del av samhället på lika villkor, samtidigt som vi använder resurserna på ett hållbart sätt.

Text: Thomas Nohre, verkställande direktör, Peter Avenberg, marknadschef på Nobina Care