Huvudfrågan i debatten om avtalet mellan SLL och Onemed har varit att kostnaderna för vissa förbrukningshjälpmedel har blivit för höga, och framför allt betydligt högre än vad som förväntades när upphandlingen genomfördes. SLL har också bekräftat att prisbilden är radikalt annorlunda än vad SLL väntade sig med beaktande av de anbudspriser som Onemed offererade.
Hur kan då upphandlande myndigheter undvika en sådan situation som uppkommit vad gäller avtalet mellan SLL och Onemed? Vi ger exempel på några viktiga åtgärder, som kanske inte utnyttjades till fullo av SLL i den aktuella upphandlingen.
Tydlig och kontrollerbar kravställning. SLL krävde att leverantörens förstahandsprodukt skulle tillgodose minst 91 procent av brukarnas behov, och att resterande behov skulle tillgodoses av andrahandsprodukten. Även om ambitionen med ett sådant krav är vällovlig, är det näst intill omöjligt att på förhand kontrollera om det sortiment som offereras verkligen kommer att uppfylla kravet. Därmed riskerar ett krav av detta slag att i praktiken bli meningslöst. Det kan noteras att i en ansökan om överprövning[1] av SLL:s upphandling anförde en konkurrerande anbudsgivare att Onemed inte uppfyllde detta krav. SLL anförde att det är leverantören själv som avgör vilken produkt som bäst uppfyller kravet, och förvaltningsrätten ansåg det inte visat att Onemed inte uppfyllde kravet.
Verklighetsförankrad utvärderingsmodell. Utvärderingen av priser i SLL:s upphandling byggde på att förstahandsproduktens pris viktades till 91 procent och andrahandsproduktens pris viktades till 9 procent. Onemed har emellertid uppgivit att för ett visst hjälpmedelsområde var den verkliga fördelningen närmare 50-50, och att Onemed påpekat detta för SLL under upphandlingens gång. Det är givet att denna diskrepans kommer att avspegla sig i leverantörernas prissättning. Fiktiva volymer för inbördes viktning av priser kan visserligen användas, men det är oerhört väsentligt att de är väl underbyggda och förankrade i verkligheten.
Effektiva sanktioner i avtalet. Visserligen hade SLL ställt upp ett vite som skulle falla ut om den kravställda fördelningen mellan första- och andrahandsprodukter inte upprätthölls. Dock var just det område där ovan nämnda diskrepans mellan viktning och verklig fördelning förelåg, delvis undantaget från denna vitesbestämmelse. Sanktioner i avtalen (till exempel viten) är ett av de mest effektiva medlen för att undvika både strategisk prissättning och avtalsbrott, men det måste säkerställas att sanktionerna är kännbara och heltäckande.
Begränsa prisernas betydelse. Det finns flera sätt att minska prisernas betydelse i upphandlingar. Ett sätt är givetvis att vikta priserna lågt, men ett kanske än mer effektivt sätt är att helt enkelt sätta konkreta gränser för vilka belopp som får offereras för en viss produkt. SLL och Onemed har nu enligt uppgift kommit överens om ett takpris för resterande avtalstid. Inget hade rimligen hindrat att en liknande lösning kunde ha funnits med redan i upphandlingens underlag.
Avslutningsvis kan det konstateras att om det finns luckor i ett förfrågningsunderlag som leverantörer kan utnyttja för att öka chansen att vinna upphandlingen, så finns det klara incitament för leverantörerna att utnyttja dessa luckor.
Detta är något som upphandlande myndigheter måste räkna med.
För att undvika att en sådan situation uppkommer, måste incitamenten tas bort. Vi har pekat på några åtgärder som står till myndigheternas förfogande i detta avseende, och vår förhoppning är att framöver se fler upphandlingar där myndigheten använder sig av dessa åtgärder.
[1] Förvaltningsrättens i Stockholm dom av den 19 januari 2015 i mål 26431-14.
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer