– En enklare väg att gå för mer effektiva upphandlingar än att försöka ändra EU-rätten, säger Hampus Allerstrand, förbundsjurist på SKR, Sveriges kommuner och regioner.
Frågan lyfts av SKR i ett remissvar (sidan 18 i länken) till Produktivitetskommissionens betänkande. Kommissionen lyfter där behovet av förändrade upphandlingsregler inom EU för ökat handlingsutrymme.
– Vi instämmer i den delen och det pågår en översyn av EU-direktiven. Men det är komplex process. Vi tror att höjd direktupphandlingsgräns kan ge motsvarande effekt för mindre upphandlingar, säger Hampus Allerstrand.
Nuvarande gräns i LOU för varor, tjänster och byggentreprenader gäller sedan 1 februari 2022. Nytt då var att beloppet skrevs in i lagen, tidigare har den skuggat höjningen av tröskelvärdena inom EU.
Enligt Upphandlingsmyndigheten var tanken att det skulle göra lagtexten mer tillgänglig för icke-jurister men kritiker varnade för att det kräver en aktiv, politisk handling för att höja och därmed inflationssäkra beloppsgränsen.
– Nu har det gått fyra år med samma gräns och man får nog säga att farhågorna som fanns blivit verklighet. Särskilt för byggentreprenader är 700 000 kronor väldigt lågt, säger Hampus Allerstrand.
SKR ser helst att en höjning tar sikte på gällande nivå på tröskelvärdena – för varor och tjänster ligger det på drygt 2,4 miljoner kronor för kommuner och regioner.
Enligt SKR skulle de ge en rad fördelar för upphandlande myndigheter som lägre transaktionskostnader och att man slipper avtalsspärr som kan fördröja avtal.
– Det vi får till oss från kommuner och regioner är en önskan att styra resurser från mindre upphandlingar till större och det blir allt svårare om möjligheten att direktupphandla urholkas.
– Det är inte så att man inte vill upphandla korrekt utan det finns riktlinjer att följa även för direktupphandlingar. Ofta ett regelverk där man frågar minst tre om mindre affärer, säger Hampus Allerstrand.
Kommer ni att uppvakta politikerna nu om en höjning?
– Så är tanken. Vi kommer säkert att lyfta detta i de sammanhang vi kan.
Möjligen är det ett arbete som startar i motvind. En sökning på ”direktupphandlingsgräns” på regeringens och riksdagens webbplatser ger ingen träff om några initiativ inom rikspolitiken sedan nuvarande beloppsgräns infördes 2022.
Jag funderar på varför direktupphandlingsgränsen fortfarande ligger kvar på 700 000 kronor, samtidigt som andra upphandlingsrelaterade beloppsgränser automatiskt räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen. Vad är tanken bakom att just denna gräns inte följer samma modell? Finns det särskilda skäl till att den behöver höjas genom ett aktivt politiskt beslut i stället för att indexeras eller kopplas till EU:s tröskelvärden? Jag är nyfiken på hur man ser på detta – både utifrån ett juridiskt och ett praktiskt perspektiv.
Det beror på förenklingsutredningen där man valde att låta gränsen ligga på en jämn siffra som inte ändras för att förenkla beslut inom myndigheter. Motivet var väl att minska helt oreglerade direktupphandlingar och öka antalet upphandlingar under tröskelvärdet som tidigare kallades för “förenklade” och att 700 000 då var en enkel siffra att hålla i huvudet för beslutsfattare så att färre överträdelser görs.
Jag håller med dig Gunnar.